Författare: Jaana Falk

Linda ville ta med grabbarna till Tekniska museet och vi skulle mötas vid Sergels torg. När vi står och väntar börjar Marcus prata om en kille som sitter fast.
– Titta mamma, en kille som sitter fast! Han ramlar inte ner.
Jag spanar och spanar och spanar på väggar och tak och efter allt möjligt som någon kille skulle kunna ramla ner ifrån. Till slut fattar jag vilken kille han pratar om. Klura på den en stund!

(Svar: killen=statyn)

Jag lämnade dem på Tekniska museét och vandrade iväg till jobbet en sväng. När jag hämtade dem bubblade det – lite oväntat – inte över av ord, de var istället ganska koncentrerade på sina nya spel. Men Linda berättade en del och hemma fick vi höra resten när grabbarna blev sina vanliga pratglada jag. Sen fick jag foton av Linda per mail (stort tack!) och dessutom en kort sammanfattning:

Grabbarna uppförde sig galant

(Foto: L. Jarnulf)
Tja, det är klart man är stolt över sin grabb som kan gå på toa. Och själv är han alltså så stolt så han gärna låter hela restaurangen veta det under lunchen (förlåt, inte restaurang, utan cafeét, Mattias var noga med att det faktiskt var ett café, som i hans värld tydligen var lite mer speciellt än ett vanligt fik eller restaurang.)

(Foto: L. Jarnulf)

Det första Mattias sa till mig när jag kom för att hämta dem var att de skulle åka tillbaka till tekniska med Linda i morgon. Det är väl ett högt betyg om något! Tack för att du tog dig tid, Linda, de hade en strålande kul dag (och vi rök inte ihop så många gånger som vi brukar på en dagis-ledig dag)!

Vi var på lokal, minsann, och firade Mayas femte födelsedag, en föreningslokal med massor av plats att springa runt och busa på. Och det gjorde de, i nästan tre timmar. Jag lyckades få dem att stanna upp några andetag, placerade dem i en soffa och fick till ett foto!

Inte rea på barnen just idag (grabbarna har ju varit på dagis och busat av sig), men det var rea på ryamattan som vi hittade i en möbelaffär i Slagsta. Mjuk och go att gå på, men kanske lite för liten.

Jag testade att sätta Joanna i hennes tripp-trapp-stol och tänkte att det skulle vara lättare att mata henne då. Det gick ok, men det är tungt, ack så tungt att hålla upp huvudet. Men stora huvuden är bra, stora tankar får plats i dem, stora och kloka tankar.

Största storebror, som också har ett stort huvud (precis som Marcus för övrigt), svarade i telefon när Claes ringde:
-Vad gör du, frågade Claes.
-Men! Pratar i telefon med dig ju, vad tror du?
Stora tankar som sagt.

Dagen till ära var Joannas tredje ”dagens outfit” både tvärrandig och långrandig och någon av alla färgerna är säkert ”rätt”. Nu när hon har börjat äta (med händer och hela ansiktet) så görs det några klädbyten om dagen.

Marcus gick förbi när Claes tog ut plåten från ugnen:
-Vad är det?
-Plåten som hummern låg på.
-Hunden?
Gratinerad svensk hummer, inte hund, för 695 kronor kilot, stod på menyn. Båda grabbarna smakade en tugga var och gav omdömet ”Den är sur!” och käkade varsin macka istället. Vi testar väl en hummer utan så mycket citron nästa år.

Jaha, jamen gott nytt år då utan hummer. De ratade däremot inte barn-champagnen och drack friskt.
Vi: Skål!
Marcus: Och pappa åker inte in i fängelsehålan!
Vi: Nä, tänk vad bra! Skål!
(De vill ibland smaka av vin eller öl om Claes dricker det och då har vi förklarat att barn inte får dricka det, för då åker pappa i fängelse.)

Några (hundra) bråk, som ibland avslutades med kram och förlåt och ”vi ska aldrig göra om det” gav det här gulliga fotot:

Cheesecaken såg god ut, men var lite torr och saknade alla spår av smak.

Vi valde mellan färska jordgubbar från Marocko och frysta svenska. Det blev frysta svenska jordgubbar. Väldigt väl frysta, för fyra timmar efter att vi tagit dem ur frysen var de fortfarande frusna. Djupfrysta jordgubbar är liksom inte riktigt som färska jordgubbar.

Vi bojkottar som vanligt fyrverkerier och annat som låter så Claes och grabbarna gick ut för att skicka iväg en sån där kinesisk sak, vad den nu heter. Det gick sådär, den flög aldrig iväg för Claes gjorde ett litet hål i den av misstag.

Lite trist med den sura hummern, lite synd på den torra cheesecaken med de frysta jordgubbarna och trist med flygande ljuslyktan som inte flög. Men tomteblossen misslyckades vi inte med! Nu ska vi se hur många som är vakna om två timmar.

GOTT NYTT ÅR!

Nu ska man kunna lämna en liten kommentar eller hälsning UTAN att trassla med e-postadress. Man kan välja att skriva in ett namn om man vill eller vara helt anonym, men det är ju lite tråkigt. Detta tog mig flera timmar att klura ut så jag hoppas verkligen att det funkar och det vet jag inte förrän någon skriver en liten rad! Seså, gå loss på tangentbordet nu!

Vi kämpar på med att lära Joanna att käka och nu, efter snart en månad, har det börjat lossna lite, lite.

Notera Mattias tungföring!

Jag vann en iPad för ett litet tag sen. JAG. Claes hämtade ut den och la beslag på den direkt, tog den med sig den till jobbet till och med (”Ska bara pilla lite med den”). Sen på morgonen turades grabbarna om med den, spelade Angry bird tills grisarnas skratt nästan fick mig att kasta ut eländet.

Men nu är de utslängda, ungarna alltså. Leker i snön helt utan några elektroniska mojänger och det verkar gå bra det med.

Snart fem månader gammal och nu för tiden kan man tydligen inte börja för tidigt med whatever, i detta fall pilates.

Eller så var det så att vi fick ett initierat tips om hur man kan testa att få upp slem ur luftvägarna hos just denna snart fem månader gamla prinsessa. Att ligga på rygg och bli gungad hit och dit gillar hon, det är när hon ligger på mage och gör samma sak som hon har högljudda synpukter efter några minuter. Och då snurrar jag henne ändå framför spegeln, som hon gillar så mycket. Om det funkar? Tja.. vet inte, vi snurrar vidare några dagar till.

Gravad lax och kokt potatis stod på lunchmenyn idag. Laxen hade gravats hos farmor utan vår inblandning och skickades med oss igår (tack!). Så kvar att göra var att koka potatis och det klarade jag galant. Sen – hör och häpna – fick vi för oss att göra gravlaxsås själva. Så jag plockade fram en julklapp och läste på. Kollade att vi hade dill, olja, salt, peppar, vinäger och senap. Claes stampade otåligt (och oroligt gissar jag) bakom ryggen på mig när jag blandade ihop allt. ”Du kan hälla i oljan fortare”, påstod bakom-ryggen-kocken, men jag litade på Anna jag, hon skriver att den ska hällas i droppvis, så droppvis åkte den i.

Voilá!

Mattias undrade om vi fick spenat till, jag muttrade väl lite men bestämde mig sen för att det var en bra gissning och valde att vara glad för att han känner igen en spenat-look-alike när han ser en. Ok, ok, kanske att gravlaxsås inte SKA vara så lik spenat, och jag ska inte skylla på Anna för hon varnar i sin kokbok för att låta matberedaren hacka sönder dillen (”resultatet blir då inte en trevligt grönprickig senapssås utan en underligt giftgrön historia”), men varnar för det gör hon allra sist i receptet, så det läste jag när dillen redan hade dödats av matberedaren. Och den underligt giftgröna historien smakade helt ok. Och laxen smakade mer än ok.