Månad: juli 2014

Vi har ett litet kök här på landet och Claes tyckte att vi skulle byta ut mikron, ett stort åbäke som upptog en hel bänkskiva, och också byta ut fläkten, som var i vägen när Claes lagade mat. En kombinerad mikro och fläkt införskaffades och har stått och tagit upp plats i extrarummet i över ett halvår nu. Den kombinationshistorien är nämligen djupare än vad köksskåpen är och Claes stod inte ut med tanken på att mikron skulle sticka ut tre centimeter utanför skåpen. Så projektet blev så mycket större än att att bara plocka ner den gamla fläkten och sätt in den nya: köksskåpen skulle plockas ner, plankor spikas upp bakom för att agera distanser, skåpen skruvas upp igen. Sen var det några elledningar och eluttag som skulle läggas till också. Men så kom då den där ”nån dag”-dagen igår, när projektet skulle utföras.
Före-bild:

Skåpen är tömda och den gamla mikron är bortplockad, så man ser inte att den upptog hela bänken närmast fönstret. Skåpen nerplockade och elledningar på gång:

Problem uppstod såklart. Fläkten, som liksom går bakom mikron, kunde inte passas in i den gamla fläktens utblåsrör. Så Claes fick svära och förbanna sakers tillstånd en stund och sen klättra upp på vinden. Om ni tycker att det är varmt ute, så kan Claes meddela att det är rena köldknäppen jämfört med temperaturen uppe på vinden, där under taket. Fler bonusar, förutom värmen, var det trånga utrymmet, att förflytta sig med hjälp av två plankor för att landgång saknades (för att de ##¤!!# klåparna hade ##¤%!!# och ##¤!!# och ##¤!!#), getingbona och inte minst glasfiberisoleringen som kliade så härligt.

Men klart blev det, efter att Claes roat sig några vändor uppe på vinden:

Sen har ju detta fläktbyte lett till att det inte finns kakel på väggen bakom den nya fläkten för att de där #censur# som byggde huset inte kaklade bakom fläkten. Så vi har ännu ett härligt projekt att se fram emot: kakelbyte.
Mattias var väldigt snopen och tyckte att det ser ut som innan. Han undrade väl varför vi hade slösat bort en hel dag utan att vara i havet.

Spana in världens finaste tjej:

Vi var på tur i Söderköping häromdagen. Vi började med uppletande av parkeringsplats och eftersom Milou, som är tränad i sök och spår, satt i bilen och inte hjälpte till så tog bara det en kvart eller så. Söderköping är populärare än man kanske kan tro.

Vi klättrade upp till Ramunderberget, med vagn och allt. Medalj till mig som puttade upp vagnen hela vägen för den branta vägen som vi valde. En ännu större medalj till snart-två-åriga Joanna som kämpade sig upp på egna ben. Grabbarna måste ha vingar, för dem såg vi inte så mycket av förrän vi kom upp till grusvägen där de stod och väntade på oss.Grusvägen ja, den går alltså lite mer snirkligt och är således inte lika brant men till priset av att den är mycket längre. Vi valde att gå den steniga, smala och superbranta stigen upp. Med barnvagn vill jag här påminna om. Det här fotot kanske inte ger en helt rättvis bild av hur brant det faktiskt är, för det är riktigt lodrätt brant (grabbarna syns längst där uppe):

Vi överlevde dock allihop:

Utsikten utan Falkar i vägen:

Sen fick hundarna svalka sig i Göta kanal, där vid Rabbitövergången. Stränga skyltar påminner om att hundar alltid måste hållas kopplade, så det var nära att jag också fick mig ett dopp:

Vi käkade en snabb lunch vid en korvmoj, i solen och halv storm för det var det enda som funkade med tre stora hundar:

Vi gick förbi kyrkan också, där ungarna testade att sitta i kungatronen. Mattias hade frågor för någon vecka sen om hur man blir kung. Jag – finne, helt emot monarki och absolut för republik  – försökte att inte vara för beskt emot monarkin när jag förklarade att man föds in i en kungafamilj. Gick inget vidare, med beskheten alltså, men rojalisten Claes höll faktiskt tyst.  De fick prova på att sitta i tronen i alla fall:

-Var är knappen? undrade Mattias och gick runt tronen och letade.
-Va?
-Det är hål här, det är högtalare, så det måste finnas en knapp nånstans som får igång ljudet.
Tekniknörd. Men ok, Claes kan få påverka honom att bli en tekniknörd om jag får påverka honom att dissa monarkin. Ingenjörer är inte tekniknördar, vill jag påpeka. Inte jag i alla fall.

Efter lunch brukar Claes natta Joanna, som behöver sova ett par timmar.

Claes kommer insmygande och ropar åt grabbarna att komma fort. Vi kutar ut allihop, nyfikna som vi är, och får se en stor (ganska stor i alla fall) älg. Claes försöker fota den:

Jaa, den är väl där nånstans. Kanske. En liten spoling till tall finns i alla fall med på bilden (om man vet var man ska titta), och vid den tallen finns också en av våra sex tomtgränsrör. Tallynglingen står där mellan två av alla de stora tallarna och måste kanske fällas när vi sätter upp staket. Kanhända att den då har blivit lika stor som sina grannar. Det här är i alla fall utsikten om man sitter på altanen och kollar åt vänster.

Vi åkte in till Norrköping en dag och hittade en trevlig, skuggig runda vid Motala ström. Först gick vi över en bro, Femöresbron, namngiven efter slanten det förut kostade för att använda den.

Slant modell större, men som vi som levde på artonhundratalet faktiskt känner igen:

Massor med härliga träd finns det längs strömmen.

Längst bort på rundan:

..över en bro, förbi Norrköpingsanstalten, in i Folkets park, glasspaus, strandpromenaden tillbaka. Vi hann också med att fota ett tiotal livbojar.

Marcus vågar hoppa från hopptornet:

Claes vågar hoppa från hopptornet:

Mattias och jag har också vågat hoppa från hopptornet, och Joanna vågar gå ut i vattnet en ganska bra bit. Söt tjej på väg till bilen efter badandet:

Tisdagkväll, middag (ute) avklarad. Smafalkar med mycket energi kvar trots flera timmars badande. Detta är resultatet och anledningen till att Claes muttrande står på stegen:

Han plockade ner ungarnas bumerang-frisbee.

Mattias hade redan plockat ner den två gånger med krattan ståendes på en pall, men den här gången hamnade den nästan uppe vid taknocken och hans längd plus krattans längd räckte inte riktigt.

Grabbarna fick sina hett efterlängtade cykloper igår kväll. De sov inte i dem, men det var nog det de helst velat göra. Så idag är det en (Mattias) som tjatar och tjatar och tjatar om att få gå och bada. ”Efter att Joanna har sovit lunch”, sa vi om och om igen. Så han tog Joanna och slängde ner henne i hennes säng. Nån timme efter att vi hade gått upp.

Men nu sover hon faktiskt och så fort hon vaknar är det då äntligen dags att gå ner till badet. Mina öron behöver det, för det TJATET..!

Claes och Marcus satte sig i bilen och åkte hela vägen hem en dag. På agendan stod vattna blommor, klippa gräs och gå på kalas. Marcus skulle gå på sitt första kalas alldeles ensam (utan Mattias) hos en dagiskompis. Under tiden var vi andra och badade i hundbadet:

Fem av sex badade, den sjätte lekte badkruka och stod och kastade sand i vattnet istället.

Värma sig lite i solen, både den som badade och den som badkrukade sig:

Vi lagade pannkakor till middag. Joanna behöver träna lite mer på det där med att vispa, kunde jag konstatera när jag torkade upp pannkakssmet över hela köket.

Marcus sa att han var lite blyg först på kalaset och att han ville klappa på hundarna som deltog. Men han fick i sig tårta, kakor, bullar och godis i alla fall. Och fiskade i fiskedamm.

Och glad som en lärka var han också, och visade stolt upp sin uppfiskade godispåse.