Månad: mars 2014

Det är många som fyller år nu i mars. En som fyllde år igår är den här lilla älvan:

Molly Mus är redan tre år och firade det med att gå på bio med sin mamma och se Tingeling. Vi styrde förbi och grattade älvan superfort, när vi var på väg till Gudö för att gratta andra tjejer som fyllde år för några dagar sen:

Li fyllde 18 för några dagar sen och är snart lika gammal som Linda som fyllde häromdagen. Småfalkarna på plats skötte sig över förväntan, tycker jag nog; spilla bara lite mat (och förundras över att det ligger kvar tills man själv plockar upp det), inte så mycket hur-många-tuggor-är-det-kvar-tjafs, pilla Buddha i naveln så hårt så han ramlade baklänges, svårt att hålla koll på myrorna i brallan och ramla ner från soffan, käka stora lass med tårta (fast inte tills de spydde som andra, större falkar gjort), hålla hyfsad ljudvolym (Joanna har definitivt snappat upp hur en Falk låter ;-)), myrattack i brallan igen och slå huvudet i bordet (porslinet höll tror vi),.. Grabbarna överlyckliga över att gå till lekparken med storkusinen Li och plötsligt frös inte ens Mattias, som gnällde hela vägen från bilen och upp för backen om hur kallt det var. Joanna somnade innan vi styrt ut från terassområdet, men grabbarna höll sig vakna hela vägen hem (tack vare bokstavsleken – säg ett ord på A ”ambulans, akut, albatross…” (Mattias), ”Anna! Träd” (Marcus)). Tack för en trevlig middag och fika!

Det är så fantastiskt att kunna elda i en kamin igen, doften, ljudet, värmen, allt med det är underbart. Siameserna håller med och älskar att ligga i värmen framför braskaminen:

Marcus däremot började gnälla på att det var varmt, så vi skickade ut honom att svalka sig. Vi kollade på innetemperaturen: 26 grader.

Man undrar ju lite vart Marcus finlands-gener tagit vägen? Bastu-genen verkar inte särskilt lovande.

Även om vi bor i Sverige och kanske förväntas rycka på axlarna och tycka att det är så vardagligt, så är det ändå alltid lite häftigt att se älgar. De är stora och – tycker jag – rätt respektingivande. Vi stannade bilen och försökte fota älgkon med kalv.

Sen vevade (ja, eller vad det nu heter när man trycker på en knapp istället för att veva på en vev som man ju gjorde för inte sådär jätte, jättelänge sen) vi ner rutan för att fota bättre, men då drog de till skogs, skogens drottningar.

Vi var här nere på landet förra helgen också, och åkte då till Norrköping på lördagen (för att handla hundmat). Det blåste halv orkan och det var fantastiskt roligt ute på fälten. Mattias sprang ikapp en drake. ”Det där är en Dressman-påse”, sa Claes, men vad vet han? Att det är en drake, det kan ju vem som helst se:

Milou apporterar ungefär allt man ber henne om, och hon apporterade draken när den flög iväg lite för långt, lite för fort.

Hemma i Ramsdal igen hittade grabbarna klistermärken och hade rätt kul:

Många klistermärken var det.

Middag på Max en dag och Joanna hade premiär på lekavdelningen:

Väldigt populärt, men vi fick faktiskt ner henne till cheeseburgaren ändå. Med mycket våld och en del tårar.

Kolla vad som gömde sig under riset:

Fika utomhus:

Mattias spydde på skolan i måndags och flera gånger hemma, så igår var de hemma, alla småfalkarna. Mattias vilade magen, och jag ringde hem på eftermiddagen för att höra hur det var.
– Jag har inte ätit frukost, och jag fick inte äta lunch. Jag får inte äta förrän ikväll.

Mattias var riktigt ynklig må ni tro, och trodde att han skulle dö svältdöden. Fast han har inte ont i magen längre (peppar, peppar), och inte heller har han ränt på toa. Kanske skola och dagis i morgon alltså.

De håller på och pratar om kroppen på skolan nu och Mattias återger en del vid middagsbordet. De har bland annat pratat om blodet och hjärtat som pumpar runt det. Mattias berättar att en kompis sagt att blodet inte kan pumpas uppåt, bara nedåt. Vi diskuterade det en stund, hur huvudet i så fall får blod, eller fötterna om man står på händerna. Marcus satt tyst och lyssnade. Och tänkte på egen hand också, såklart. När han hade tänkt klart berättade han hur han tror att det hänger ihop:
-Man har batterier i fötterna som pumpar upp blodet.

Så känner ni pirr eller värme eller annat i fötterna, så kan ni vara helt lugna, det är antagligen bara batterierna som jobbar.

Marcus har blivit vald av sina kompisar att vara avdelningens (Månen) representant i barnrådet. De samlas och diskuterar olika saker. En sak de har diskuterat och brainstormat om är hur man ska få föräldrar att inte köra på tomgång utanför dagis. En skylt är resultatet:

Väldigt fin skylt. Marcus har varit särskilt aktiv i målandet och fixandet av däcken.

Nadja kom över och vi gick en sväng med hundar och ungar. Marcus fick den äran att hålla Olssons koppel och jag gick väl lite i förväg, när jag fick höra Marcus berätta:
-Olsson sparkade sig i huvudet.
-Han vad??

Jaha, han kliade sig.

Det var dags för dop igen, denna gång var det lilla My som skulle få sina namn och upptas i gemenskapen. Grabbarna var rena och fina, från start i alla fall. Vi var på plats en timme innan, under över alla under. Grabbarna fick springa av sig lite överskottsenergi i samlingssalen tillsammans med Maya och Molly.

Joanna var också fin, och alldeles nyväckt straxt innan vi skulle gå in i kyrkan. Jag var en av fyra faddrar och skulle gå in tillsammans med huvudpersonen. Så småfalkarna satt på stolarna med Helen. En stund i alla fall, för efter ett tag smög Marcus fram till oss, följd av Mattias ca tio minuter senare.

Huvudpersonen My Eveliina Jenny tillsammans med mamma och pappa (notera att alla – ALLA – tre har ögonen öppna samtidigt!)

Efter dopet, som gick bra (My gav inte ett pip ifrån sig ens när hon fick vatten på sig), var det dags för fika. Ett tiotal barn, där den äldsta var 6, garanterade att det inte blev tyst många sekunder. De sprang runt, runt och hade kul. Sen fick något dem flesta att sätta sig. De satt snällt några minuter, sen flyttade de gradvis närmare och närmare…

Tills de stod allihop vid presentbordet: