Månad: november 2013

Under tiden som jag och grabbarna var i Tungelstaskolans gympasal och roade oss, så var Claes och Joanna i Kalvsvik och hälsade på Lotta och Kakan.

Till min stora glädje tänkte Claes på att ta några foton! Jag fick ingen större redogörelse för händelsen, men vad jag förstår så hade Joanna varit lite… avvaktande? Och Kakan hade också varit lite… avvaktande?

Kanske, kanske kan Joanna ta upp detta som intresse!

Joanna klättrade runt på sitt vanliga sätt sist hon satt och väntade på Marcus när han var på gympa. Den här gången ramlade hon ner på golvet med vattenflaskan fortfarande i munnen. Resultat: blodbad blandat med stora tårar under högljudd gråt (gissar jag, för jag var inte med), lös tand, möjligen intryckt tand. Ringa faster, ringa 1177, åka till tandläkaren dagen efter. Joannas syn på det senare kan sammanfattas med detta foto:

Fast mer ilsket än ledsamt gråt. Den lösa tanden drogs ut, av tandläkare som såg lite frågande ut och undrade var tandens rot var. Kanske avslagen och kvar i tandköttet, vi blev hemskickade med besked att det nog inte var någon fara ”men anmäl ändå till försäkringsbolag”.

Sen hade jag och Marcus en egen timme tillsammans. Vi försökte fota oss för att visa hur kul vi hade:

Gick sådär:

För det är verkligen jättekul att sitta på en hård bänk och titta på en innebandyträning. Eller nu var jag lite ironisk, det är inte jättekul, inte förrän de spelar match och fyra gäng på sammanlagt tjugo ungar springer efter två bollar (två samtidigt pågående matcher), då blir det lite kul. De är som små ettriga getingar på bollen, och det var inte så noga vilket lag man är med i och heller inte vilken boll man springer efter. Då blir det lite kul, och stjärnan är Mattias. Jag är väl inte helt opartisk, även om jag tycker att jag är objektiv här: han är fantastiskt duktig med klubban och bollen.

Jag hoppas att jag kanske kan få sitta på en läktare i ett ridhus när Joanna blir större. Fast med tanke på hur tuff och vild hon är så är det väl troligare att vi får sitta på en bänk i en träningslokal och titta på när hon tränar martial-art eller liknande.

I Gropviken, där Claes tänker sig att ha en båtplats, finns det en badstrand och den badstranden har en gunga.

En gunga som gör att det suger till lite i magen. En fantastiskt rolig gunga, som gör en vid båge ibland, som åker långt ut mot vattnet, som snurrar runt ibland.

Säg ”pappalunch” hos oss och grabbarna (och jag) tänker på den lunch som Claes överlägset oftast serverar:

Korv och ägg. Kanske borde han skickas iväg på någon kurs om näringslära? Fast ungarna älskar det. (Där nånstans under tallrikarna finns det faktiskt ett köksbord, vi bara gömmer det större delen av tiden och gräver egentligen bara fram det när det ska städas. Vilket naturligtvis är jättejätteofta. Kanske vi borde skickas iväg på städkurs också.)

Grabbarna fick varsin katalog från någon leksaksaffär. I katalogen, som de behandlar som en riktig skatt, kan man kryssa för de saker man önskar sig. Mattias på morgonkvisten:
– Jag har kryssat för Joanna-saker också. Jag vill ju inte att hon ska vara utan klappar från tomten.
Måhända är det sagt helt utan baktankar (vilket jag tror), men man skulle ju alternativt kunna gissa på att han försöker samla snällhetspoäng för att kompensera alla minuspoäng han har – eller åtminstone borde ha – hos Jultomten.

I bilen på väg hemåt häromdagen frågade Mattias om tomten finns på riktigt eller om det är någon som har klätt ut sig. Jag vill inte ljuga, så jag låtsades inte höra för att slippa svara. Sen hör vi grabbarna diskutera i baksätet att han nog finns på riktigt. Jag vet ju egentligen att det finns riktiga tomtar, för vi har faktiskt en del riktiga Tomtar på jobbet, med äkta vara på loftet. Bland alla Nötter. Och så finns det några normala medarbetare också.

Fullpackad kom hon från Lund, och i bagaget visade det sig finna både det ena och det andra. Marsipandeg, pepparkaksdeg, pepparkaksformar, present till Joanna. Och tjejen som var på snabbvisit i Stockholm hade också tålamod att baka med grabbarna, som var överlyckliga.

Såhär fina marsipanfigurer blev det, och pepparkakorna är minst lika fina (och goda). Många, många figurer och kakor har det ätits.

Besök på Göta Lejon för att se Priscilla öknens drottning hanns också med och svampplockarpromenad i skogen (resulterade enligt uppgift i över två kilo svamp). Jättetack Pernilla!

På Allhelgonahelgens sista dag, söndag, kom vi iväg till Lidingö kyrka.

Besökte farfars grav.

Vi kom (såklart) inte iväg själva inte, draghjälp och sällskap fick vi av både farmor, faster och stor-kusin.

Hade jag uppdaterat bloggen lite oftare hade jag antagligen kommit ihåg vad grabbarna funderade på då. Men nu är livet som det är, full fart jämt och ständigt, så bloggen hamnar lite på undantag.

Sen hämt-middag hos farmor. En del hot (hot för en del, drömmar för andra) om att skickas på uppfostringsanstalt hos faster. Funkade sådär på ljudnivån.

Nu är den äntligen här, den klassiska gluggen:

Mattias kom och berättade för oss att en kompis sagt att det är mamma och pappa som är tandféen.
-Varför skulle mammor och pappor vilja ha barnens gamla tänder?
– Nä, jag trodde inte det heller. Det är tandféen som samlar på tänder.
-Mmmm.
Jag tror att Knattetanterna (barnpsykologerna på Knattetimmen) skulle vara lite missnöjda med oss, de som inte ens tycker att man ska lura i barn att det finns en jultomte.

För framtida bevis, vill jag bara ta det till handlingarna att Mattias 6-årsdag firades ordentligt även av JariJennyMayaMollyMy och JanneoHelen och mormor också. TACK till er!