Joanna klättrade runt på sitt vanliga sätt sist hon satt och väntade på Marcus när han var på gympa. Den här gången ramlade hon ner på golvet med vattenflaskan fortfarande i munnen. Resultat: blodbad blandat med stora tårar under högljudd gråt (gissar jag, för jag var inte med), lös tand, möjligen intryckt tand. Ringa faster, ringa 1177, åka till tandläkaren dagen efter. Joannas syn på det senare kan sammanfattas med detta foto:
Fast mer ilsket än ledsamt gråt. Den lösa tanden drogs ut, av tandläkare som såg lite frågande ut och undrade var tandens rot var. Kanske avslagen och kvar i tandköttet, vi blev hemskickade med besked att det nog inte var någon fara ”men anmäl ändå till försäkringsbolag”.
Sen hade jag och Marcus en egen timme tillsammans. Vi försökte fota oss för att visa hur kul vi hade:
Gick sådär:
För det är verkligen jättekul att sitta på en hård bänk och titta på en innebandyträning. Eller nu var jag lite ironisk, det är inte jättekul, inte förrän de spelar match och fyra gäng på sammanlagt tjugo ungar springer efter två bollar (två samtidigt pågående matcher), då blir det lite kul. De är som små ettriga getingar på bollen, och det var inte så noga vilket lag man är med i och heller inte vilken boll man springer efter. Då blir det lite kul, och stjärnan är Mattias. Jag är väl inte helt opartisk, även om jag tycker att jag är objektiv här: han är fantastiskt duktig med klubban och bollen.
Jag hoppas att jag kanske kan få sitta på en läktare i ett ridhus när Joanna blir större. Fast med tanke på hur tuff och vild hon är så är det väl troligare att vi får sitta på en bänk i en träningslokal och titta på när hon tränar martial-art eller liknande.