Gravad lax och kokt potatis stod på lunchmenyn idag. Laxen hade gravats hos farmor utan vår inblandning och skickades med oss igår (tack!). Så kvar att göra var att koka potatis och det klarade jag galant. Sen – hör och häpna – fick vi för oss att göra gravlaxsås själva. Så jag plockade fram en julklapp och läste på. Kollade att vi hade dill, olja, salt, peppar, vinäger och senap. Claes stampade otåligt (och oroligt gissar jag) bakom ryggen på mig när jag blandade ihop allt. ”Du kan hälla i oljan fortare”, påstod bakom-ryggen-kocken, men jag litade på Anna jag, hon skriver att den ska hällas i droppvis, så droppvis åkte den i.
Voilá!
Mattias undrade om vi fick spenat till, jag muttrade väl lite men bestämde mig sen för att det var en bra gissning och valde att vara glad för att han känner igen en spenat-look-alike när han ser en. Ok, ok, kanske att gravlaxsås inte SKA vara så lik spenat, och jag ska inte skylla på Anna för hon varnar i sin kokbok för att låta matberedaren hacka sönder dillen (”resultatet blir då inte en trevligt grönprickig senapssås utan en underligt giftgrön historia”), men varnar för det gör hon allra sist i receptet, så det läste jag när dillen redan hade dödats av matberedaren. Och den underligt giftgröna historien smakade helt ok. Och laxen smakade mer än ok.