Julklapparna var alltså inslagna och redo att upptäckas av grabbarna. Mattias åt sin gröt på ingen tid alls och Marcus var inte långt efter. Mattias delade upp julklapparna i tre högar: de med hans klappar, de med Marcus klappar och sen resten. Medan vi läste på klapparna gjorde Mattias en jobbig upptäckt:
-Mamma! Joanna fick inga klappar!
-Mmmhhhmmm…
-Tomten vet nog inte att vi har fått henne!
-Nä, så är det nog, sa jag lättat för jag hade inte kommit på någon bra förklaring.
Glädjen när de Claes ÄNTLIGEN gick upp kan ju alla föreställa sig, för nu var det ÄNTLIGEN dags att öppna klappar. Många glada miner och skratt.
Sen var det dags att åka iväg och lämna de klappar som hamnat fel och det var då första bråken började. Många ”jag vill leka med lego” och ”jag vill inte åka nu, vi kan åka i morgon” och ”buhubuhuuuu” senare så kom vi faktiskt iväg för att käka (finskt) julbord hos mormor. Efter kålrotslåda, lax, potatis, sill, skinka, prinskorvar, vegokorvar, köttbullar, falafelbullar, sill, morotslåda, karelska piroger med äggsmör så var det ÄNTLIGEN dags att öppnar fler klappar. Inga foton på det, för fotografen stod och mediterade lite med diskborsten i handen, men sen när Kalle började hittade jag dem såhär:
Aahh, den tystnaden! Inga barnskrik, inga bråk, inget tjat, alla satt tyst och stilla och tittade på klassiska Disney-snuttar. Sen tvingade fick jag alla barnen att ställa upp på ett foto:
Stort tack till alla för en härlig julafton!
Sen var det dags att åka vidare och efter några ”jag vill ta med mina klappar” och ”jag vill inte ha overallen på mig” och ”jag vill trycka i hissen”-bråk så vi till slut i bilen igen, nu med sikte på farmor & co. Ett stort berg av julklappar mötte grabbarna och Marcus tindrande blick och pärlande skratt när han fick en brandcheflegobil värmde gott i hjärtat (ok, det KAN ha varit någon annan legobil, det är inte så lätt att hålla reda på de där). Inga andra foton i min telefon än denna:
Och Joanna fick också julklappar, men Mattias verkade inte reflektera över att tomten tydligen visst visste att vi hade fått henne.
Nu kanske det går att lämna hälsningar här (man ska tydligen ställa in en massa saker här, vad man får och inte får göra) – Testa gärna!