Författare: Claes Falk

Ibland kommer inte händelser helt i kronologisk ordning här på bloggen. Det följande hände morgonen den 2 augusti.

Jag bad grabbarna slå in vår 1-års present till Joanna. Grabbarna gick in i gula rummet med papper och tejprulle och hade jag bara anat att den uppgiften skulle ta närmare trekvart, så hade jag såklart krupit ner i sängen igen. 45 minuter senare kommer de ut med detta… eh… konstverk:

Låt mig bara säga att de lätt slog sin faster Lotta i tävlingen ”Bäst igentejpat paket”. Inte många varv tejp kvar på den rullen och utmaningen blev för stor för Joanna, som alltså fick ta hjälp av sina brorsor för att få upp det:

Notera tungföringen på nyblivna ett-åringen, när hon spanar in sin låda med klossar:

Om affärspersonalen har placerat en sak man vill ha lite för högt i för hållande till ens längd, ja, då kan man, om man verkligen, verkligen vill ha saken, lägga ner alla bråk med sin lillebror, fundera en sväng och sen samarbeta för att få tag i saken:

Belöningen: ett rör med chips.

Barnen får en sommaruppgift från dagis varje år, och i år var rubriken ”Mitt möte med teknikens värld”. Det enklaste hade kanske varit att ta med Marcus till mitt jobb, men patent är nog lite väl abstrakt för en snart-4-åring. Så istället fick han skruva upp en sån där manick som jag bara skriver om:

Det var rörande att se hur stolt han var när han skruvade upp de små, små skruvarna i den gamla mobiltelefonen. ”Jag kan!”, upprepade han förvånat gång på gång. ”Jag kan själv!” Jag frågade vad han trodde att han skulle hitta och han svarade tvärsäkert (och väldigt otippat) ”Mjölk. Och vatten.” Han hittade varken det ena eller andra, men däremot ”Magiska saker”.

Jag försökte förklara och berätta om signaler, antenner, kretskort och annat, men han sammanfattade det hela så bra med sina ”Magiska saker”.

Japp, nu var det dags igen efter några års uppehåll. På med Midnattsloppströjan, iväg in till stan en perfekt lördagskväll i augusti och springa 10 km tillsammans med ca 30 000 andra. Roligt lopp! Premiär för Nadja, sjunde gången för mig. En av oss sprang och en av oss lunkade, men vi tog oss runt. Och nu, fyra dagar senare, börjar jag kunna gå som vanligt igen, den grymma träningsvärken i låren har äntligen släppt.

Ja, vi får plats i golfen också (inga katter, ingen vagn och ingen större packning dock). Eftersom chevan växlar så opålitligt (förhoppningsvis fixat nu) så klämde vi in oss i golfen och åkte iväg till Tornberget.

Mötte Nadja, Marilla och Karlsson också, och jag tänkte att jag kunde bolla alla jobbiga frågor från grabbarna om ”vad är det för insekt” till Nadja. Men såklart kom inga såna frågor just den dagen, och de som är ansvariga för det här bygget kunde till och med jag namnge:

– Kolla, en låda med vatten, säger Marcus och pekar på datorskärmen.
– Ja, titta, en pool.

Claes drömmer om en ny bil, en mindre bil. Hahahahaha, säger jag bara. Några katter, några hundar, några ungar, vagn, packning… allt tar plats.

Den här fina lilla (stora) tjejen har börjat gå så smått. Hon tar några steg, och tappar sen balansen eller sätter sig ner med flit. Men hon övar på!

Idag var det dags, första dagen i förskoleklass. Mattias och jag gick hand i hand hela vägen till skolan och han verkade lite nervös, men helt överkomligt. Det som känns ledsamt i hjärtat är att han var så mån om att se bra ut, så orolig för att vara ”fel”. ”Varför har jag den här röda pricken?!” (röd prick under ögat). ”Ja, jag vet inte, vi ser ju lite olika ut. Den där pricken går nog bort, ska du se.” ”Ja, det tror jag, och då kommer jag se ut som jag såg ut förut.”

Skolstart för Mattias i morgon, så nu är vi hemma igen efter en knapp vecka i Söderköping. Vi hade besök också!

Joanna tyckte att lilla My var väldigt spännande, ville peta och klappa och prata med den levande dockan, bara aningens större än hennes egna dockor.

Mycket spelande blev det, Den försvunna diamanten mest, men också Uno Junior och vanliga kort. Rävspelet hann vi inte med.

Joanna tillhör ju den där generationen som liksom har pekskärmsbeteendet mer eller mindre medfött, och hon är väldigt intresserad av att trycka på TV-skärmen.

Vi hann bada en gång också och grabbarna blev väldigt imponerade av Jari, som vågade hoppa bomben från hopptornet. Jag blev imponerad av den hastighet vi hade när vi sprang till bilen när åskvädret var över oss; vi hann till bilarna hyfsat torra.

Sammanfattningsvis var det ett trevligt första intryck av Ramsdal, verkar vara ett fint och välskött område.