Författare: Claes Falk

Brantbrink. Vi skickade in grabbarna i skogen, sa åt dom att gömma sig så skulle vi skicka ut hundarna att leta efter dom. Tjejerna brydde sig inte om att hitta grabbarna, de letade antagligen efter dummisar, men Kim, han sprang in under granen där de satt och undrade vad de gjorde.

Men det fanns en massa annat att göra också, springa ikapp, kissa ikapp, hitta på en hinderbana, träna på träningsgrejor längs vägen, bråka med varann, skratta ihop, sitta och rita ”planer” på marken…

Och Joanna var nöjd med att klättra runt i vagnen och titta på allt som hände.

Tyresö slott var målet igår, det var där vi skulle fira midsommar, vi och ett antal tusen andra. Farmor hade med sig fika och picknicfilt och vi knöade ner oss i folkhavet.

Grabbarna fick en radio och vandrade själva iväg till midsommarstången. Efter ett tag gick vi iväg (en och en, två var kvar som Joanna-vakter) och kollade in dom. På min runda hittade jag dom en bit ifrån ringdansen och undrade varför de inte var med. De vågade inte, sa de, så jag tog med dom in i ringen och så dansade vi karusell både ena och andra hållet och allt vad det var. Sen dansade de några varv till, ensamma och med farmor.

Fiskdamm och ballonger blev det också. Ballongkön var evighetslång och när vi väl kom fram var de ballonger som grabbarna valt ut slut. Men det gick bra ändå (ända tills vi kom hem och Mattias ballong rymde iväg högt, högt i det blå).

Krans av klöverblommor, som blev lite för stor och ramlade ner och blev ett halsband istället:

En till krans av klöverblommor:

Supergod middag (lax, färskpotatis, dillmajonnäs, jordgubbstårta). Joanna fick tugga på ett märgben (och till efterrätt åt hon massor med jordgubbstårta):

Lek i lekparken står högt på grabbarnas önskelista, och vi var där en sväng också. Jag vann hopptävlingen från gungan, i alla fall om vi bara räknar riktiga hopp och inte Mattias fuskhopp.

Stort tack, Monica, vi hade ju inte kommit iväg på något dansande runt en midsommarstång utan dig. Och tack för fantastiskt god middag!

Uppdragsgivare håller på att tömma sina skrivbord innan de glada i hågen går på semester nu efter midsommar. Så därför ser mitt skrivbord inte helt lika tomt ut, för det uppdragsgivarna gjorde var att dumpa högar på mitt bord:

Och det är därför det är tyst på bloggen. Jag skriver patentansökningar på löpande band istället för att skriva om Småfalkarnas dagar. Men vi har hunnit med (säsongs)avslutning av fotbollen. Föräldrar mot barn var det sagt, men förälder blev ihopparad med barn i samma lag, för vem vill gå hem med sura föräldrar som förlorat? Cirka 60 personer på plan blev en ganska… intressant tillställning. Det är inte bara barn som springer efter bollen i en enda stor klunga, kan jag meddela.

Vi har hunnit handla. Hundra gånger eller så. Joanna brukar gilla att handla, det finns så mycket att titta på. Det svåra nu börjar bli att hålla kvar henne i kundvagnen. Och att få henne att låta bli att tugga på ”piparen” (alltså scannern) och på vagnlåset. Och att hålla reda på grabbarna, som drar iväg till leksaksavdelningen på självsäkra ben. Och att komma ihåg vad vi ska handla. Och att hitta tillbaka till bilen.

Vi har också hunnit med några besök hos mormor. Vi har skördat potatis där, till grabbarnas stora förtjusning. För dem blev det en skattjakt med spade i jorden.
-KOLLA Marucs! Jag hittade en potatis!
-Wow! Jag kan ta den.

Att det bara var sättpotatisen vi plockade upp igen (för tidig skörd) där under blast-djungeln spelade verkligen ingen roll, inte för grabbarna i alla fall. Och Marcus, älskade lilla fika-pojken, får ju alltid fika hos mormor.

Hörs igen när jag grävt fram skrivbordet och putsat till fristlistan lite.

Grabbarna är löjligt pipiga (alla tre och den största är nästan värst) när det gäller att äta ute på baksidan, det är för blåsigt, det är för kallt, det är för varmt, det är för regnigt, för mulet, för myggigt, för många getingar, ja, det ena efter det andra. Men nu har vi käkat ute för första gången i år. Och så här glad blev jag över det, och jag behövde inte ens muta grabbarna att se glada ut (kanske blir de såna när kameran åker fram).

Framsidan är fin, den ser större ut än innan och grabbarna måste leta efter stora, vassa stenar att kliva på. Och vi hoppas att det går att fixa så att muren får den där superfina granitbeklädnaden som vi såg på Stenbolaget.

Från ena sidan:

Trappan är avstängd just nu, medan de pålimmade stenarna torkar fast ordentligt. Inte för att koner stoppar busiga grabbar, men för syns skull, det ser liksom mer avspärrat ut.
Från andra sidan:

Vi började lördagen med att bära lite sten, och sen satt vi i solen och såg på när de lades i raka rader. Sen shoppade vi lite kläder och tog en promenad på Stenbolaget, där vi dreglade över allt fint man kan göra med sten. Vi såg en granitbeklädnad som vi väldigt, väldigt gärna skulle vilja se på vår mur!

Sen tog vi en tripp till Janne och Helen och grabbarna hade kanonroligt i spa-badet:

Medan grabbarna badade i jetstrålar och discoljus så hjälpte Joanna Janne när han la sten (populär lördagssysselsättning, tydligen):

Dagen avslutades på Max och sen lekte barnen (och Jari och Janne) i klätterställningen i nästan trekvart.

Trevlig lördag och strålande solsken. Lördagsgodiset inhandlades (sent) i Nynäshamn.

Vi började slipa utemöblerna förra sommaren, eller i alla fall bordet. Vi fortsatte i början av maj i år. Och nu idag har det hänt:

Vi har strukit på lasyr på det! Undrens tid är inte över.

Användare av HTC-telefoner behöver uppenbarligen en mycket tydlig kalender. De får idag veta att det är Sveriges nationaldag. ”Hela dagen” meddelar de. Då behöver man inte fundera över det.

Nu har det då äntligen hänt, efter ett års vickande på (inbillat) lösa tänder:

En liten glugg! Tanden lossnade på lunchen på dagis och återfanns inte, men tandfén kom på besök i alla fall och två guldpengar hade hon med sig (hon blev lurad av den lilla sten som Mattias lagt i glaset).

Det kommer att bli fint det här!