Författare: Claes Falk

Det har varit en extremt fin sommar i år (hittills) och vi har faktiskt kommit iväg till ett flertal olika bad. Nu senast var vi på Kumlabadet en (sen) eftermiddag. Inga fotobevis på att vi alla var i vattnet (ok, inte Joanna), men Marcus var som ett litet vattendjur, hoppade i från bryggan om och om och om igen. Båda grabbarna tränar på att simma och jag tror att det var Marcus som plötsligt helt förvånat skrek: ”kolla jag simmar!” Och det gjorde han (med armpuffar).

Det finns gungor också där, mycket uppskattat, särskilt av Joanna.

Denna sommar händer det faktiskt en del i trädgården! Vi ska slå ner en gräsmattekant ett par decimeter från altanen, fylla upp med jord utanför den och med sjösten mellan den och altanen. Det kommer att bli fint, det tror vi. Sen får vi väl fullt upp med att hindra Joanna från att sätta sjösten i halsen.

Nu senast har vi fixat med insynsskydd på andra sidan altanen också. Så nu slipper grannarna se exakt hur mycket bearnaissås vi tar till det grillade. Och Claes kan ändå upprätthålla sin ovana att hålla lite koll på vad grannarna gör.

Ett återkommande tema hos oss är felaktigt beräknad åtgång av färg, spackel, tapet, takplåt, sten… ja, vad än vi håller på med så kommer vi förr eller senare till en punkt där vi upptäcker att det vi inhandlat inte räcker. Murbygget har vi haft extrema problem med när det gäller det. Så Claes och barnen har varit iväg till Molnsätra (som ligger norr om stan, kanske i Kalhäll) tre, fyra, fem gånger nånting. Häromdagen var vi där allihop, denna gång för sista gången (peppar, peppar..). Det fattades—trumvirvel—en enda sten. Vi köpte två, så får vi se om det räcker. På vägen hem fick jag en snilleblixt, vi skulle besöka Mulle Meck parken. Det var en succé, alla gillade det, och det är en riktigt bra och genomtänkt lekpark. Det finns vattenslussar, damm, båt, bilar, labyrint, klätterställningar, små hus, gungor, gungbräda… Grabbarna klättrade på Buffa, Mulles hund.

Marcus var särskilt fascinerad av bilarna, med alla knappar, rattarna, spakarna. Joanna fick åka med i en av dom:

Det fanns en linbana, och den var såklart väldigt, väldigt populär hos adrenalin-junkien Mattias och även Marcus åkte med förtjusning.

En som fyllde magen i parken var Joanna, sand, sand, och mer sand åkte in i munnen.

Vi åkte till Tyresta by för att käka frukost. Marcus kände igen sig och undrade om vi skulle ringa till träden igen. Nä, inte den här gången, svarade vi, vi ska till caféet och käka frukost. Där satt redan fyra poliser och fikade och vi fick upp förhoppningar om att det skulle vara gott kaffe (varför skulle annars två patrullbilar åka ut till Tyresta by en torsdagmorgon?). Kaffet var ok, Mattias var rädd för poliserna, och pannkaksfrukosten gick ner utan minsta bråk. Sen gick vi en sväng med hundarna, till gamla skidbacken. Jag och grabbarna klättrade upp och Mattias konstaterar ”Det här skulle vara en bra backe för de i biggest looser”. Han verkar snappa upp mer än man tror, även av engelskspråkiga program.

Jag sprang in på Ica Maxi en sväng efteråt, Mattias hängde med. Han ville ha något, jag svarade nej, sluta tjata, han sa ok, jag ska inte tjata, jag sa att jag hade hört det förr. Vad kläcker ungen ur sig då, tror ni? Han pekar på sitt ansikte och säger:
-Ser det här ut som ett ansikte man inte kan lita på?

Vilket fantastiskt tålamod han har, Kim:

Det har sågats, hackats, spettats och till slut var det dags för sista rycket på stubben:

Ut med jord, på med gräsfrön och nu vattnas det morgon och kväll och såhär ser det ut just nu:

Det trodde man väl inte, att Claes skulle avsluta sitt projekt på så kort tid? Inte ”man” som i ”jag” i alla fall, måste jag erkänna.

Och en bambu har inhandlats, förhoppningsvis blir den stor och ståtlig, trots att skötselråden sa att den ville ha mullrik och dränerad miljö. Claes grävde en grop och vi slängde i lite dräneringsmaterial i form av stenar och nu kan vi väl inte göra så mycket mer än att skydda den från att bli överkörd av vattenslangen (därav spaden), vattna och hålla tummarna.

Det som inte syns är att jag har kånkat jord, grävt, kört skottkärra, passat ungar, medlat i småfalks-krig…Jag vill ha det dokumenterat att jag inte bara har gått runt med kameran.

-Ska vi åka till farmor då och fira Lotta?
-JAAA!
De var entusistiska vid start när vi skulle åka och gratta Lotta i efterskott, sen hände något när de hade satt sig i bilen (omvänd gamnacke och cool flugfångare):

Trevlig kväll, god grillmiddag, inte så farligt mycket bråk mellan grabbarna. Tack!

Ser ni den där underbara, ensamma siffran 56 där i tabellen? Den betyder att de där timmarna som en del av er spenderade på barnvaktande i vintras (tack Monica, tack Jenny) och motsvarande timmar som jag satt på bibblan inte var helt bortkastade. Det betyder att jag ”bara” har en del kvar av den där eländiga tentan.

Vi sitter i bilen och Mattias pratar som vanligt (ensam den här gången, eftersom den lika snacksaliga brorsan sover):
-Vet du vad jag ska önska mig i julklapp?
-Nä, svarar jag och förbereder mig på ett låååångt svar.
-Nintendo Wii, svarar han fort (*Kan har varit något annat spel, DS eller whatever, inte poängen här*).
-Ja, fast man kan inte få allt man önskar sig, påpekar Claes.
Lång utläggning om vad man kan önska och hur och hur lång önskelistan får vara och…
-Jaja, jag har önskat mig en båt jättelänge och inte fått det, försöker Claes klippa av alla argumenten från baksätet.
-Nä, det går ju inte, en båt kommer inte in.
-Va?
-En båt är för stor, den går inte in under granen.

Så har då Claes äntligen fått en förklaring till varför den önskade båten inte dykt upp.

Claes har påbörjat ett eget projekt. Såhär ser det ut just nu.

Efter-bilden som jag hoppas fota (helst i år) är en gräsmatta utan stubbe. Men vi får se.