Vi har namnband som ungar kan ha på armen, så att någon kan hjälpa dem tillrätta om de går vilse. Claes upptäcker att Mattias har hittat dess namnbanden och ”kladdat” på dom. Claes säger till Mattias att vi nu inte kan använda dom där namnbanden.
Mattias är helt oförstående:
– Varför inte då, det står ju 0705451356 på dom?
Claes stod svarslös (det angivna telefonnumret är mitt).
Vad är det som händer där utanför? Vad håller de på med? Jaha, de har uppenbarligen skjutit upp något på taket.
Och är man inte tillräckligt lång, får man fundera lite:
Mattias fyllde 6 år när vi var på Cypern och på fredag kväll, när vi kom hem (18 okt), började han undra när vi skulle fira honom.
På lördag förmiddag föreslog vi att vi skulle se om någon kunde komma över på söndag kväll, men det förslaget reviderade vi snabbt när vi såg Mattias underläpp börja darra vid tanken på att det skulle dröja ytterligare ett dygn innan den stora dagen skulle firas. Vi fick ju ändå ihop några tappra själar med kort varsel! Schysst!
Mattias är fortfarande väldigt generad när vi sjunger för honom. När ska det månne ta slut?
På vår fina skogstomt på landet finns det vissa planterade växter också:
Bland annat ormbunkar, vilka jag är löjligt förtjust i (och saknar från gamla huset i Väländan).
Där uppe i boden ska jag sitta många timmar, är det tänkt, och plugga inför EQE-tentan.
Hemma igen, vilket innebar en temperaturförändring på över 30 grader. Men det är rätt fint nu, och Joanna har börjat gå delar av en hundpromenad (i motsats till att sitta i vagnen alltså).
Klicka på bilden så ser ni ett underbart leende levererat av Joanna (trots hösten och kylan).
Joanna trivdes också i värmen och på sandstranden. Ack, hon måste sakna sin solsemester-diet som till stora delar bestod av sand.
Claes var förvånansvärt olik sig själv när det gäller badkrukebeteende. Han hoppade i utan att hålla på att ta sig i en centimeter i taget, sådär som man är van att se honom göra.
Denna kaktus passerade vi i princip dagligen och i princip dagligen var grabbarna tvungna att berätta olika kaktus-relaterade historier (mest om hur Blixten har såna där han bor).
Joanna chillade i skuggan under parasollet tuggandes på en persika.
30 grader varmt, ljumma stilla vindar, varmare än vanligt, slutet på säsongen vilket innebar rätt lugnt med folk på hotellet och platsen, ingen större trängsel vid poolen eller slagsmål om solstolarna.
Vid sex-tiden nästan varje kväll var det mini-disco, där ungarna fick dansa till t ex Sean Banan, Honky Tonk sång och Psys Gangnam style. Marcus (framförallt han men också Mattias) älskade detta och det var underbart att se hans koncentrerade min där han stod längst fram på scenen och härmade barnledarens rörelser. Just på fotot nedan står de framför scenen, men det gjorde de bara sista sången som alltid var Bernie & Lollo sången.
Havsvattnet höll nästan badkarstemperatur och det var underbart att bada i det klara, varma vattnet. En enda dag var det hyfsat stora vågor, och grabbarna stod en halvmeter från strandkanten och blev ändå omkullputtade av vågorna.
Marcus är ett vattendjur och väldigt orädd, han hoppade glatt i på det djupaste stället av poolen (den lilla pricken längst bort vid pooltrappan är Marcus).
Sen kom då den dagen då vi skulle åka hem, en inte så efterlängtad dag, men vi tog oss igenom den, inklusive FYRA timmar på flygplanet med tre rastlösa ungar. Inte så roligt.
Vi laddade med hamburgare inför flygfärden.Vilket visade sig behövas.. jeezuz, jag hör talas om folk med ungar i vår ålder som flyger till Thailand och ännu längre och jag undrar vad de drogar ner ungarna med för något.
Tack till alla inblandade djurvakter!
Barnen i förskoleklass fick i uppgift att ta med sig ett gosedjur till skolan den här veckan. De (djuren) skulle användas i veckans undervisning. De (barnen) har bland annat mätt sina gosedjur och så har de ritat av dem och skrivit lite om dem (klicka på bilden så kanske man ser att läsa det Mattias har skrivit):
”Min pingvin heter Pingo. Pingo är 17 cm lång. Pingo är 0 år gammal. Pingo gillar att åka sparkcykel.”
signerat SAITTAM
Fredagkväll.
Middag på Melanders, jättetrevligt. Lite ovant bara att käka med folk där ingen enda börjar grina, ingen snurrar runt på stolen, ingen vill bli matad. Och ingen enda frågade mig hur många tuggor de hade kvar. Skulle jag kunna vänja mig vid. Lätt.
Vi irrade runt på Globen en stund innan vi hittade våra platser. Våra helt underbart bra platser. Helt ologiskt numrerade med rad 98 längst ner vid ”sargen” (eller vad det nu heter när det inte är hockey).
Titta på vackra, vackra hingstar.
Bli lite tårögd när man ser vad de kan, vad de gör för och med sin ryttare.
Tack tjejer för en jättetrevlig kväll! (och stor kram för lyxen med skjuts ända hem!)
Grabbarnas, och framförallt Mattias, favoritsysselsättning ute är just nu innebandyspel. Det grinas och jublas om vartannat, varje mål är viktigt.
Blodigt allvar blir det på riktigt när vi också är med. Fast för husfridens skulle är det mest Claes som spelar med grabbarna.
