Småfalkarna och annat

Mindre än en månad försenat och med den vanliga korta framförhållningen firade vi Monicas och Claes födelsedagar på Särlavägen. Grilla, hoppa studsmatta, käka middag, käka tårta, läsa bok.

Hyfsat bråkfritt vill jag minnas, såhär någon vecka eller två senare.

Diskussion i bilen:
Marcus: -Förr i tiden fanns det inte bilar.
Jag: – Nä, då hade man häst och vagn.
Mattias: – Ja, men sen dagen efter när det fanns bilar, då vevade man igång dom.

Vi vaknar inte förrän vid sju-tiden en morgon och eftersom mitt mål är att börja promenaden mot dagis och skola kvart över sju, blir jag lite stressad över att hinna med dagens att-göra-lista. Så jag försöker få ungarna att skynda sig:
– Käka upp nu, så kan ni borsta tänderna och sen får vi springa iväg till dagis och skolan.
– Va? Ska vi springa till dagis i pyjamas? undrar Marcus som sitter i pyjamas och käkar frukost.

En petimäter? Andemeningen framgick nog mer än väl.

Sen söndagseftermiddag, 1 juni, åkte vi till hundbadet i Sandfjärden. Grabbarna drog av sig skor och brallor och sprang ut i vattnet, som var ljummet.

Hundarna apporterade tennisbollar. Eller en del apporterade (Milou, Jassa), andra deporterade (Kim).

Trots varmt vatten blev det tydligen kallt efter badet och ungarna sprang omkring på den hyfsat stora gräsmattan vid hundbadet. Mattias hjulade och Joanna…, ja, vi tror att hon försökte göra en kullerbytta.

Gungan som hänger i en ek nere i Gropviken på landet är fantastisk rolig. Det tycker vi allihop. Den gör långa, långa svep.

Man kan sitta två på den.

Utmaningen med gungan är att göra fart själv. Mycket svårt. Så då får man be sina barn om hjälp, och då blir inte svepen alltid sådär långa som man skulle önska.

På trädet finns en skylt med en överkryssad hund, som alltså berättar att området är förbjudet för hundar. Marcus tittar på skylten och undrar varför grisar inte får bada här. Förlåt, alla hundägare som har hundar av typ bullterrier, men Marcus fråga är rättfärdigad, det ser faktiskt mer ut som en gris än en hund.

Vi var i Norrköping igår. Claes hittade en liten, liten molnslöja (inte vi andra) som han fotade:

Inte ens med mycket fantasi…

Solen på väg ner. Promenad i skogen med hundarna (utan småfalkar). Tystnaden är obekant, men väldigt avkopplande.

Mattias och Marcus målar, bråkar om pennorna, vässar pennorna med stämjärnet, målar, bråkar, vässar. Och sen är det biodags, dvs de visar bilderna i målarboken och berättar en saga.

Här har vi publiken:

Rengöring av altanen, ett jobb som Claes och grabbarna lätt tog på sig, inte så svårövertalade jobbare när det var både en maskin och vatten inblandat.

Sen var det också kul att själv bli avspolad.

Vi får väl se hur det ser ut när det har torkat. Sen ska det oljas.

Och igår blev gången upp befriad från ogräs och fick sig en omgång med högtryckstvätten. Kolla, kolla, helt mossfria plattor:

På promenad med hundarna och dagisbarnen. Den ena var tyst, den andra pratade oavbrutet hela timmen. Han berättade om jordhumlor, om konstiga djur i Afrika, om flughumlor, om den gången när han klappade en huggorm. Han berättade om när han var nyfödd och pratade med en röd giftig spindel och vi inte hörde honom. Det var om hemliga stigar som bara han visste om. Han saknade inte ord, de räckte precis hela vägen runt. En timme. Det är ta mig tusan svårslaget.

I morgon börjar sommaren.