Småfalkarna och annat

Men fin.

  

 Upp och ner, hit och dit, klättra, hoppa, leka kull, klättra, hänga i ringar, sparka boll, åka rutchkana efter rutchkana, springa, klättra..     FEM timmar senare är jag den enda som är helt slut. Claes hann vara där i fem minuter, sen galopperade jag därifrån i väldigt hög fart. Överlevde, men det var knappt. Den ljudnivån!! I FEM timmar.

Äntligen fick vi till en lek-träff kusiner mellan (ja, och syskon):

  

      

Solen skiner och gör sitt bästa för att rätta till sakers tillstånd (få bort snön!)

Grabbarna gör det bästa av situationen:

 Flera cm snö är inte det man vill se när man går upp!

Joanna har hittat en ny (heltids)sysselsättning:

 Sysslan utförs med pekfingret och resulterar i trassligt hår. Som att håret behövde fler tovor!

Det surrades i korridoren alldeles nyss och vi sprang alla ut på balkongen. Solförmörkelse sades det, jag har svårt att skilja det från månen. Tyvärr är det tjockt med moln här i Stockholm.

Mattias hade träning och jag, Joanna och Marcus stod och hängde vid sidolinjen. Eller Marcus stod inte så mycket på just den linjen, han sprang på linjerna till tennisbanan eller baketbanan eller vad det nu är för någon bana:

Runt, runt, fram och tillbaka i olika mönster längs linjerna gick och sprang han, samtidigt som han såg ut att prata med sig själv. Det är mycket som händer i hjärnvindlingarna hos våran knasiga, smarta mellanunge.

Klockan var nästan halv sex när jag tog fotot. Skuggorna är långa men det är ljust! Äntligen! Välkommen tillbaka säger vi till dagsljuset.

Glömde att rapportera om en stor och viktig och rolig sak två av oss gjorde på båten. Mattias var ”för stor”, tyckte han (eller så var det bara alldeles för skämmigt), men de andra två älskade det: