Författare: Claes Falk

Grabbarna hittade lära-gå-vagnen och den är ju så förb–at jobbig (högljudd och lämnar märken i golvet och föranleder massor med bråk mellan grabbarna). Men den är ju även rolig då, sett från barnens synvinkel. Mattias sprang runt med Joanna i vagnen, en Joanna som mer än villigt satt i och körde rallyvagn.

Eller Olsson och Karlsson som de heter, var på besök häromdagen och socialtränades med småfalkarna. Grabbarna ställde villigt upp som godisautomater, och vågade till och med ge Olsson en godis från munnen:

Bedårande söt är han, Olsson. Ja, Marcus med för den delen.

Marcus hade fått en remiss till öron-näsa-hals-läkare på Sophiahemmet, så han fick hänga med mig till jobbet på Styrmansgatan (eller Strandvägen som vi brukar säga, eftersom vi har balkong åt det hållet). Jag fick i alla fall lite grann gjort den dagen, Marcus var upptagen med plattan:

”Han pratar som en vuxen”, tyckte Ami om Marcus. Och han var stor när vi kom till sjukhuset, modig, som gapade stort och tydlig, när han svarade på doktorns frågor. Hans polypkörtel täpper till luftgången lite, men eftersom han egentligen inte har större besvär kan vi välja att vänta och se om det växer bort eller operera bort en bit av körteln. Vi är bra på att avvakta, så det gör vi några år i alla fall (eller tills han får eventuellt får större besvär än att han låter när han käkar och låter lite täppt).

Grabbarna var ovanligt nöjda när de var ute en gång, ja, när det fortfarande fanns snö kvar, så kanske två veckor sen. Alltså, de kom inte in och berättade vem som sparkade vem på benet och vem som drog av mössan av vem och liknande viktig information. De kom in och var väldigt upphetsade och ville att jag skulle komma ut och titta vad de hade haft för sig:

Två spadar, mycket snö, mycket energiska småfalkar och voilá en tjusig snötunnel resulterar.

Vi var inbjudna på middag till farmor, ja, häromveckan någon gång (dagboksförfattaren är lite seg med uppdateringar), och det gick rätt bra: Mattias var tjurig bara till och från, de ”hittade” choklad i vardagsrummet men åt inte upp allt, ljudnivån var ovanligt låg, de åt (den mycket goda) maten utan tjafs. Stort tack för trevlig kväll!

Lite klent med fotograferandet, dock.

Det har ju blivit en del halsband gjorda på dagis:

Skulle man någon gång behöva ett halsband och armband är det lätt att hitta matchande par. Men det blir svårt att välja; ska man ha pärlorna i ordningen röd, röd, blå, grön eller blå, blå, grön, röd?

Claes har tjatat upprepade gånger meddelat att han tycker att vi ska köpa jord och jämna till gräsmattan. Det han verkar ha glömt är hur jobbigt det projektet var i gamla huset i Väländan. Och då fick vi ändå mycket hjälp och då var gräsmattan ca 200 kvm. Nu är gräsmattan mer än fem gånger så stor. Släpa på en skottkärra (utan luft i däcket) full med jord – ooohh, vad jag längtar.

Om vi sätter igång med detta projekt hoppas vi få denna uppslutning:

Anmälningar för deltagande i projektet tas emot löpande, och även oanmälda är i så fall välkomna. Vi gör plats för alla och det finns många olika typer av uppgifter, t ex: spada upp jord på skottkärra, rulla iväg skottkärra, tömma skottkärra, kratta ut jord, fixa dricka, hålla regnet borta, underhålla småfalkar.

Vi kanske inte ska rulla gräsmatta, men om vi gör det, så hoppas vi att det är bara lite, lite mindre varmt än vad det var när vi genomförde samma projekt i Väländan. Jag vill minnas att de första rullarna med gräs vägde typ 5 kg, medan den hundrade rullen vägde ca 50 kg.

Det vi vill ha är en sån här gräsmatta, utan brännässlor eller annat ogräs:

Alla foton är tagna av K. Dahlström, som var projektledare och arbetsledare när projektet genomfördes senast.

Det var en gång, för länge, länge sen, som vi hade en ljuddämpare på Mattias. Det var länge sen och nu, såhär många, många dB senare, saknar vi den lite.

Det var en gång, för länge, länge sen, som vi fick Mattias att sitta still. Eller vänta, minnet sviker lite, det har vi nog aldrig lyckats med. Vi var nog mest snabba med kameran här.

Det var en gång, för länge, länge sen, som Mattias fick plats att bada i diskhon. Nu önskar vi att han kunde bada i ett badkar utan vatten, eller åtminstone bada utan att skvätta ur (”leka ur”) så stora mängder vatten.

Minna mus fick somna in igår (hjärtsvikt). Du fattas oss, stora fina blåmes.

2006-04-23 – 2014-01-30

Vi kommer till skolan och Mattias omsvärmas genast av två kompisar, som berättar hur kul de tycker att det är att Mattias äntligen kommit till skolan. Den ena undrar:
– Varför tycker alla så mycket om dig Mattias?

Tänk att få det mottagandet när man kommer till jobbet.