Författare: Claes Falk

Tintin väljer ofta Marcus knä att sitta i, av alla knän att välja bland:  Antagligen för att han är bäst på att klappa henne.

…kommer solsken. Och sen kommer ösregn. Men det kan också vara kul:  Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag bara köpte två paraplyer.

Himlen öppnade sig och vi fick se själva definitionen på störtregn.  Mattias skrek av lycka, tog paraplyet och sprang ut. Sen kom han in helt lycklig och berättade hur häftigt det var, hur regnet kändes och lät mot paraplyet och jag fick lust att prova själv. Det hann jag dock inte för skyfallet slutade lika fort som det börjat. Superkort åskväder med strömavbrott på några minuter. Nu ljusnar det igen:

 Men vi hann starta en brasa för att trösta oss lite i väntan på i alla fall lite bättre badväder:  

Fast bara en snabbvisit. De hann leka några timmar i alla fall och tog bort en stubbe, mycket tack vare Mayas envishet och jävlaranamma.

   
    
   

Hur man (inte) fotar en katt som leker med ett sugrör som han snott ur vår plaståtervinningspåse:

  
   Ett solklart exempel på när tusen bilder säger mindre än ett enda ord: knaskatt.

Eller det heter kanske semester när man har pluggat klart. Och det har jag ju gjort (för) nu!

 Jaja, jag ska jaga ut ungarna i solen. Alldeles om några ögonblick (eller kapitel).

  Utblåset på dammsugaren, höjdarkul.

Först tog det en kvart att övertala ungarna att komma upp.  Sen när jag hade fått upp dom tog det en kvart till att få upp hundarna.  De ställde sig helt oförstående till att sluta bada.

Vi sitter ute och äter middag och det blir som vanligt ganska hög ljudvolym.
– Sccchhhhh, försöker jag.
– Vilken sover? undrar Joanna helt oförstående. Det finns inte i deras sinnevärld att man skulle kunna vara tyst(are) så där bara helt utan anledning.

Jag blir mött i dörren av Kim, som alltid måste ha något i munnen. Denna gång hade han hittat min bok. Bra tänkt! (men han måste ha hittat den på köksbordet).