Författare: Claes Falk

Jag möttes en dag i dörren av Marcus som kom springande när han såg att jag kom hem från jobbet. Det är ju ett trevligt välkomnande, men orden jag möttes med var:
-Mamma, vill du se min gräsgubbe?

Hade ingen aning om vad en gräsgubbe är, men det är klart jag ville. Vill ni också se en gräsgubbe:

Man tar en nylonstrumpa, fyller den med jord och gräsfrön och vänder ner den i en kruka. Sen vattnar man och väntar, för att några veckor senare stolt som en tupp ta med verket från dagis och visa upp undret hemma.

Joanna har ju börjat resa sig mot allt och visar också lite intresse för att börja gå. Hon reste sig häromdagen mot en av grabbarnas fåtöljer, men den var inte tillräckligt tung för att stå kvar, så hon tog sig en liten promenad med fåtöljen framför sig. Och hade dessutom tid för en liten drottningvinkning:

Hade i något svagt ögonblick lovat Mattias att han skulle få en ny one-piece (i ögonblicket som följde när jag tvingade honom att slänga den gamla, trasiga one-piecen och hans underläpp började darra).

Det verkar som att one-piece modet är på upphällningen, det fanns liksom inga att få tag på. Så då ville han (helt enligt barn-logik) ha solglasögon istället. Den fighten lät jag honom vinna, efter att ha varit runt i en miljon olika (men lika tråkiga) klädaffärer utan att hitta några one-pieces. Marcus visar upp sitt par glasögon:

På framsidan händer det grejer. På baksidan går det långsammare. På vår baksida alltså, på grannens baksida är det full fart med altanbyggen (eller om det är plattor som ska dit), bodbygge, gräsmatteanläggning, barnafödande (ok, där kanske de tar en paus och åker in till sjukhuset)…

Sista gymnastikpasset för terminen, men om grabbarna vill fortsätter det i höst. De är så fantastiskt duktiga båda två, hoppar upp på plintar, klättrar i ribbstolar, hänger i lianer och i bommar, kryper under, springer snabbt som gaseller… precis som sina föräldrar (*ähum*)

Mattias har börjat spela fotboll i Tungelsta istället för i Västerhaninge. Mycket bekvämare, dels är det på gångavstånd (eller springavstånd om man, som vi, alltid är lite sen) dels är det nästan bara ungar Mattias känner.

I måndags tog Marcus med sin boll och spelade med farsan: (där nånstans långt bort spelar han fotboll med Claes. Klicka på bilden och plocka sen fram kikaren så ser ni bildbevis.)

Joanna var nöjd med allt hon hade att titta på och känna på (gräset bland annat).

Och efteråt stod Marcus för matlagningen:

Claes fyllde år häromdagen och grabbarna frågade en miljon gånger om Linda kommer. ”Ja, det hoppas vi” blev ”vi får se” blev ”ja” blev ”JA!” blev ”Men *¤%%!!¤ sluta tjata!” Linda lekte med grabbarna, det var väl lego, studsmatta och .. ja, gud vet allt. Så nu fattar vi varför de tjatade.

Joanna, som då äntligen blivit av med sin feber, chillade hos farmor:

Och Marcus fick fika:

Det kommer bli så fint!

Claes åker iväg på en jobbsammankomst. Det var lite hemlighetsmakeri, Claes visste bara att de skulle träffas i Gamla stan. Det visade sig att de skulle upp och vandra på tak. Wow, vad häftigt, tänkte jag, och såg fram emot att få se foton på utsikten. 

Hur många foton han tog? Prick inga alls.

Vid ett-tiden tappade hela kontoret kontakten med det avlägsna virtuella kontoret (remote desktop). Det gick med andra ord inte att jobba, om man inte hade varit så listig att man hade skrivit ut något jobbmaterial. Det hade jag ju nu inte gjort, så istället för att sitta på kontoret och bli mer och mer irriterad på att allt ska vara så himla datoriserat, packade jag ihop och åkte hem. Hämtade grabbarna på dagis och åkte till deras mormor.

Vi hade fått en inbjudan till en tillställning på mormors balkong. Vad vi gjorde där? Vi planterade potatis! Eller ja, grabbarna planterade potatis, grävde i jorden, skvätte jord på balkongen, stoppade ner potatisar och och vattnade. Och nu hoppas vi att det blir nya små potatis som grabbarna kan skörda vad det lider.

Och fika-älskande Marcus fick såklart fika: