Vi köpte en pall till köket. Tanken var att den skulle användas av ungarna så att de själva kan nå att göra saker. Tanken bakom tanken var att vi skulle slippa lata bekväma ungar som skriker ut beställningar och att vi därmed inte skulle behöva bli arga. Tanken börjar sjunka in hos småfalkarna, såhär en månad eller så efter inköpet. Joanna, som det senaste halvåret har sprungit och hämtat pallen från badrummet (i smyg) när hon vill nå upp till saker hon inte får ta, har nu också börjat använda kökspallen för att göra saker hon får göra.
-Jag är törstig.
-Då får du dricka vatten.
-Jag vill det.
-Ta det då.
-Jag når inte. (Eller egentligen sa hon ”jag inte nå”)
-Ta pallen.
-Jaha, sa hon som om det var en högst främmande tanke och idé, men gjorde sen det: hämtade pallen och tog ett glas vatten. Efter att ha spolat vatten och lekt med det i en kvart och blött ner sig själv och annat. Man kan inte få allt, hur man än vänder sig… osv.
De små sakerna här i livet…