Marcus är laddad för sin första fotbollsträning. Fattas bara, han har ju laddat i flera år. 
Mattias ville följa med och titta på. Marcus:
– Nu ska du få känna på hur tråkigt det är att bara titta på.
Känner man Marcus så läser man inte nödvändigtvis in någon hämndlystnad i det, utan bara som ett rent konstaterande.
Ingen av oss vill åka hem. Mattias ville fortsätta köra sin radiostyrda bil.
Marcus ville fortsätta fånga och studera insekter. Han bestämde sig för att fånga en humla och eftersom han är killen som gör det han bestämt sig för så kom han efter en stund med en humla variant STOR.
Milou och Kim låtsades inte höra och förstå när vi bad dem hoppa in i bilen. De ville hellre ligga i skuggan och slappa.
Insektsboken och fångstutrustningen är med såklart.
Korthelg på landet med hundpromenad, joggingtur, såpbubbelblåsande, båtfixande, gungande, bergsklättring vid boden.
Joanna:
– Jag älskar det här huset. Vad heter det för huset? Vad är det för hus?
I Ingelsta centrum finns en nedförsbacke. Omöjlig att gå nerför för små och stora falkar med vagn.
Ok, nu fattar vi varför Mattias absolut ville käka middag på Max: 
Och Marcus fick en mozarellastick och en lökring och hade kul, lyfte upp lökringen och la ner ned och lyfte upp den och…
– Kolla: ett, tio, ett, tio, ett… 
Det är spännande att köra en variant på hänga gubbe med Mattias och Marcus. Man måste ha ett öppet sinne när det gäller stavning och grammatik.
Jag går närapå sönder, faktiskt jobbigare än när Claes frågar VART nån sak är.
– Vart ska du, mamma? undrar Joanna.
– Till gymmet.
– Jag vill följa med.
– Det går inte, gumman.
– Jag vill sitta och heja på dig.
Hon vill ibland att man hejar på henne när hon t ex dansar (”hejja Joanna, hejja Joanna”). Idag ville hon återgälda det. Gullunge.