Igår var det sista passet på gympan för den här terminen. Jag kom inspringande tjugo över fem, sladdade nästan i 90-graderssvängen in i omklädningsrummet och sprang på en kille jag knappt kände igen: nyklippt Claes. Den lilla tjejen, med ungefär lika vild frisyr som farsan hennes hade innan frisörbesöket, kände jag däremot igen. Tror vi att den lilla tjejen har blivit avskräckt av ”incidenterna” de senaste två gympabesöken (fallet bakåt, slog i bakhuvudet ena gången följt av fallet framåt, med utslagen tand gången efter)? Tror vi det? Klart vi inte gör, vi kanske hoppades, men hon var lika oförskräckt (/oförsiktig) och klättrade glatt i både ribbstolar och på bänkar.
Medhavd fika intogs:
Mattias vill inte fortsätta nästa termin, trots att fröken, när vi tackade för terminen, sa att Mattias är en av de allra bästa (duktig och vågar prova) och mycket väl kan bli gymnast. Men nänänä, han ska spela boll han. Marcus vill dock fortsätta och han får också mycket beröm för sina motoriska färdigheter.