Mattias fyllde 6 år när vi var på Cypern och på fredag kväll, när vi kom hem (18 okt), började han undra när vi skulle fira honom.
På lördag förmiddag föreslog vi att vi skulle se om någon kunde komma över på söndag kväll, men det förslaget reviderade vi snabbt när vi såg Mattias underläpp börja darra vid tanken på att det skulle dröja ytterligare ett dygn innan den stora dagen skulle firas. Vi fick ju ändå ihop några tappra själar med kort varsel! Schysst!
Mattias är fortfarande väldigt generad när vi sjunger för honom. När ska det månne ta slut?