Småfalkarna och annat

…och är numera ålderspensionär. Det firade vi med laxpasta-middag och tårta. Fast först försökte vi få snurr på rockringen, och det visade sig att Mattias är en helt ohotad rockringsmästare.

Nyckelpigetårtan åts med god aptit.

Fotot taget på Strandvägen, vid ingången till en skönhetsklinik. Består medicinen av Cyanid-drinkar, tro?

Claes och Joanna brukar gå ut med hundarna tillsammans (i Tornberget) efter att de lämnat grabbarna på dagis/skolan. Utan vagn! Vi ska väl trots det behålla vagnen något år till, men man kan ju börja skönja slutet på vagnanvändandet.

Det pågår en del fighter hos oss, grabbarna bråkar med varann, grabbarna bråkar med mig, grabbarna bråkar med sin pappa. Men det finns en till som är full av egen vilja, en som vet exakt vad hon vill, en som kan bli precis hur skitförbannad som helst om hon inte får det. Marcus stod bredvid mig när jag satt vid köksbordet. Joanna kom ilsket skrikande och trängde bort Marcus. Marcus gick snällt runt och ställde sig på min andra sida. Om Joanna nöjde sig med det? Nähädå, hon sprang runt och trängde sig emellan på andra sidan, Marcus bytte sida igen och allt upprepades tills Marcus tröttnade och gick.

Jösses vilken vilja den tjejen har!

Vi är riktiga lördagsfirare vi. Mattias och Marcus somnade på olika håll i vardagsrummet (dokumenterat av Claes), och jag nattade Joanna och vet inte riktigt vem av oss som somnade först. Vid ett-tiden var jag klarvaken och hittade Claes sovande i soffan (inget foto på det).

Spännande lördagskvällar! Lördagsgodiset var orört, så det tullade vi på på söndagen istället.

Joanna älskar böcker, hon älskar att hämta böcker från gula rummet och dumpa dom i vardagsrummet (till Claes stora missnöje), hon tuggar gärna på dom, river loss sidor, bläddrar. Men hon älskar också att läsa dom:

Så här glad är man med en bok i handen.

Mattias kämpar på med att läsa orden i böcker. En till som börjar bli stor..

Marcus kommer ut från toa och säger:
“Pappa jag kunde torka mig själv i rumpan. Jag är som Mattias, jag kan själv.”

Jag fick detta återberättat för mig, men jag kan ju föreställa mig hans stolta min. Och nu slipper han kanske bli sittande på toa, sådär som han blivit ett antal gånger när vi alla varit ute och han sprungit in utan att berätta för oss att han ska på toa och ingen av oss hört när han ropat ”Jag har bajsat klart!”

Småfalkarnas morfar fyllde 73 år (även om jag hörde mattesnillen på andra änden av bordet tvärsäkert säga att han fyllde 83) och vi åkte till Solberga för att fira det med fika. Efter många försök lyckades jag få med alla ungarna på samma foto (sorry för halshuggningen Jari).

När vi en timme senare skulle gå sa Mattias hejdå till morfar och morfar frågade:
-Vet du vem jag är?
-Ja, du är morfar.
-Nä, jag är inte morfar, jag är Veikko, svarar morfar.
– Morfar Veikko, konstaterar Marcus när han blandar sig i den svåra frågan.

Oemotståndligt charmig Maya showade framför kameran:

Förra helgen var solig och varm, det kändes som en sommarmånadshelg. Vi var i Gusum för att visa vår goda vilja och göra en insats tillsammans med grannarna på gatans arbetsdag.

Hemma i stugan igen fortsatte arbetet. Joanna sopade altanen.

Claes klippte gräset med trimmern (det var en djungel), och vips så försvann allt gräs och all mossa kom fram. Grabbarna sprang som tättingar med gräsklippet och skapade en sjö med gräs bland ljungen. En sjö de ville bada i, men vi lyckades avstyra det med att dra iväg på en hundpromenad. Och sen – mot alla odds – glömde de bort det. Eller rättare sagt kom de på andra lekar, bland annat lekte de bergsbestigare. De knöt fast hundkoppel i altanräcket till boden och så klättrade de upp längs väggen (ca 2 meter). Om och om och om igen.

Fikapaus. Kanske att Marcus har en fikamonstersjälsfrände i Joanna. Hela solskensbullen gick ner (ok, nästan i alla fall, Jassa lyckades sno en bit).

Fredagsmys på lördagen: