Småfalkarna och annat

Mattias har ju ända sen midsommar tjatat på att han vill ha snö (känns det som) och nu kom det så äntligen lite häromdagen. Ca tre millimeter. Men grabbarna och granngrabben hoppade av glädje, plockade fram sina snowracers och stjärtlappar. De samlade snö och la på vår lilla ”backe”. Det höll de på med nästan hela lördagsförmiddagen.
-För mycket stenar, konstaterade Mattias.
Där ser man hur olika man kan se på en sak, jag trodde att det var för lite snö, inte för mycket stenar.

Granngrabbens pappa hade ställt upp som ”snökanon” senare på kvällen och skottade snö på sin baksida, där det är lite mer längd och lutning på backen.

Föräldra”kväll” på skolan, 15.30-17.30. För oss som jobbar inne i stan betyder det alltså i princip halvdag. Vid fyra-tiden var jag på plats och då hade Claes varit där en stund redan med småfalkarna. Kön till varmkorvförsäljningen var ungefär hela flygelns längd, men vi väntade någon halvtimme och ställde oss sen i den mer lagom långa kön. Populärt bland barnen.

Mattias hann jag (knappt) fånga på bild, Marcus försvann iväg nånstans och eftersom det är lite känsligt det där med att fota när andras ungar är där (publicering på Internet och så..) så gav jag upp. Mattias visade stolt upp sin sol-bok, mån-bok, mattebok och skrivbok. Han kan för övrigt både läsa och skriva nu – helt fantastiskt!

Sen var ryggsäcken ute och gick lite med Joanna:

Dagen till ära har Claes bytt ut stekta äggen mot potatisgratäng:

Igår var det sista passet på gympan för den här terminen. Jag kom inspringande tjugo över fem, sladdade nästan i 90-graderssvängen in i omklädningsrummet och sprang på en kille jag knappt kände igen: nyklippt Claes. Den lilla tjejen, med ungefär lika vild frisyr som farsan hennes hade innan frisörbesöket, kände jag däremot igen. Tror vi att den lilla tjejen har blivit avskräckt av ”incidenterna” de senaste två gympabesöken (fallet bakåt, slog i bakhuvudet ena gången följt av fallet framåt, med utslagen tand gången efter)? Tror vi det? Klart vi inte gör, vi kanske hoppades, men hon var lika oförskräckt (/oförsiktig) och klättrade glatt i både ribbstolar och på bänkar.

Medhavd fika intogs:

Mattias vill inte fortsätta nästa termin, trots att fröken, när vi tackade för terminen, sa att Mattias är en av de allra bästa (duktig och vågar prova) och mycket väl kan bli gymnast. Men nänänä, han ska spela boll han. Marcus vill dock fortsätta och han får också mycket beröm för sina motoriska färdigheter.

Nä, rubriken är inte felstavad, grabbarna tror verkligen att det heter kalend. Fast vi om och om och om igen försöker få dem att förstå att det heter kalender, så kör de med sitt förkortade kalend. Julkalend, chokladkalend, StarWars-kalend.

Men glada blev de också över den här kalendern. Sjåigt på mornarna nu, med tre kalends att öppna. Men frukosten går ner fort och enkelt utan bråk, för ingen kalendöppning före frukost.

Glögg och pepparkakor.

Fika och presenter!

Joanna pratade lite med hundarna på farmors väska.

Lotta såg att Joanna pillade på orkidéerna i fönstret och sa åt henne att sluta med det. Joanna tittade lite på Lotta och körde sen sitt vanliga ”hör-inte” eller ”gäller-nog-inte-mig-ändå” eller ”skiter-jag-i-vad-du-säger” och fortsatte pilla på orkidéerna. Oops, Lotta reste sig, gick mot Joanna och hej-du-vinterland vilken fart Joanna fick på benen. Jag tror att hon siktade på mig, men hann inte fram. Lotta lyfte upp henne och sen började vem-står-ut-längst-matchen: Joanna skrek för full hals och Lotta total-ignorerade. Li gav sig in i matchen och överröstade nog Joanna där ett tag och vi kan konstatera att Lotta/Li vann överlägset. Joanna gav upp, blev tyst, fick ny blöja och pyjamas och blev glad igen och sen var alla kompisar igen.

Jag fick så fina presenter så jag blir alldeles tårögd. Alla inriktade bara på mig, bara må-bra-saker, inga hushållsapparater, inga sladdar/mojänger till bilen, bara till mig, mig, mig. Pyjamas i perfekt storlek, linne i underbar färg (kanske att en valk (volang) på magen ska bort innan den kommer till sin fulla rätt), choklad, bok, elektrisk fotfil, biobiljetter. Tack alla för de fina presenterna och för att ni tog er tid att komma över och gratta!

Under tiden som jag och grabbarna var i Tungelstaskolans gympasal och roade oss, så var Claes och Joanna i Kalvsvik och hälsade på Lotta och Kakan.

Till min stora glädje tänkte Claes på att ta några foton! Jag fick ingen större redogörelse för händelsen, men vad jag förstår så hade Joanna varit lite… avvaktande? Och Kakan hade också varit lite… avvaktande?

Kanske, kanske kan Joanna ta upp detta som intresse!

Joanna klättrade runt på sitt vanliga sätt sist hon satt och väntade på Marcus när han var på gympa. Den här gången ramlade hon ner på golvet med vattenflaskan fortfarande i munnen. Resultat: blodbad blandat med stora tårar under högljudd gråt (gissar jag, för jag var inte med), lös tand, möjligen intryckt tand. Ringa faster, ringa 1177, åka till tandläkaren dagen efter. Joannas syn på det senare kan sammanfattas med detta foto:

Fast mer ilsket än ledsamt gråt. Den lösa tanden drogs ut, av tandläkare som såg lite frågande ut och undrade var tandens rot var. Kanske avslagen och kvar i tandköttet, vi blev hemskickade med besked att det nog inte var någon fara ”men anmäl ändå till försäkringsbolag”.

Sen hade jag och Marcus en egen timme tillsammans. Vi försökte fota oss för att visa hur kul vi hade:

Gick sådär:

För det är verkligen jättekul att sitta på en hård bänk och titta på en innebandyträning. Eller nu var jag lite ironisk, det är inte jättekul, inte förrän de spelar match och fyra gäng på sammanlagt tjugo ungar springer efter två bollar (två samtidigt pågående matcher), då blir det lite kul. De är som små ettriga getingar på bollen, och det var inte så noga vilket lag man är med i och heller inte vilken boll man springer efter. Då blir det lite kul, och stjärnan är Mattias. Jag är väl inte helt opartisk, även om jag tycker att jag är objektiv här: han är fantastiskt duktig med klubban och bollen.

Jag hoppas att jag kanske kan få sitta på en läktare i ett ridhus när Joanna blir större. Fast med tanke på hur tuff och vild hon är så är det väl troligare att vi får sitta på en bänk i en träningslokal och titta på när hon tränar martial-art eller liknande.

I Gropviken, där Claes tänker sig att ha en båtplats, finns det en badstrand och den badstranden har en gunga.

En gunga som gör att det suger till lite i magen. En fantastiskt rolig gunga, som gör en vid båge ibland, som åker långt ut mot vattnet, som snurrar runt ibland.

Säg ”pappalunch” hos oss och grabbarna (och jag) tänker på den lunch som Claes överlägset oftast serverar:

Korv och ägg. Kanske borde han skickas iväg på någon kurs om näringslära? Fast ungarna älskar det. (Där nånstans under tallrikarna finns det faktiskt ett köksbord, vi bara gömmer det större delen av tiden och gräver egentligen bara fram det när det ska städas. Vilket naturligtvis är jättejätteofta. Kanske vi borde skickas iväg på städkurs också.)