Småfalkarna och annat

Joanna älskar att springa omkring nakenfis, så i morse tog jag av henne blöja och pyjamas och lät henne springa omkring naken en stund. Plötsligt ser jag hur hon stannar upp, står stilla och har en koncentrerad min. Jag grabbar tag i henne och springer in och sätter henne på toan. Hon fortsatte med det hon höll på med och nu är bajsa-på-toan-premiären avklarad!

Det är ju så fantastiskt kul att låna skor som är 15 nummer för stora. Så stumpan var en äkta Pippi Långstrump idag:

De älskar att dansa, småfalkarna. Och de kan en hel del ”moves”, Joanna är helt fantastisk på att skaka på höfterna och rumpan. De dansar helst till Sean Banan och konstiga låtar som ”What does the fox say?”. Men ingen är perfekt.

Grabbarna hittade lära-gå-vagnen och den är ju så förb–at jobbig (högljudd och lämnar märken i golvet och föranleder massor med bråk mellan grabbarna). Men den är ju även rolig då, sett från barnens synvinkel. Mattias sprang runt med Joanna i vagnen, en Joanna som mer än villigt satt i och körde rallyvagn.

Eller Olsson och Karlsson som de heter, var på besök häromdagen och socialtränades med småfalkarna. Grabbarna ställde villigt upp som godisautomater, och vågade till och med ge Olsson en godis från munnen:

Bedårande söt är han, Olsson. Ja, Marcus med för den delen.

Marcus hade fått en remiss till öron-näsa-hals-läkare på Sophiahemmet, så han fick hänga med mig till jobbet på Styrmansgatan (eller Strandvägen som vi brukar säga, eftersom vi har balkong åt det hållet). Jag fick i alla fall lite grann gjort den dagen, Marcus var upptagen med plattan:

”Han pratar som en vuxen”, tyckte Ami om Marcus. Och han var stor när vi kom till sjukhuset, modig, som gapade stort och tydlig, när han svarade på doktorns frågor. Hans polypkörtel täpper till luftgången lite, men eftersom han egentligen inte har större besvär kan vi välja att vänta och se om det växer bort eller operera bort en bit av körteln. Vi är bra på att avvakta, så det gör vi några år i alla fall (eller tills han får eventuellt får större besvär än att han låter när han käkar och låter lite täppt).

Grabbarna var ovanligt nöjda när de var ute en gång, ja, när det fortfarande fanns snö kvar, så kanske två veckor sen. Alltså, de kom inte in och berättade vem som sparkade vem på benet och vem som drog av mössan av vem och liknande viktig information. De kom in och var väldigt upphetsade och ville att jag skulle komma ut och titta vad de hade haft för sig:

Två spadar, mycket snö, mycket energiska småfalkar och voilá en tjusig snötunnel resulterar.

Vi var inbjudna på middag till farmor, ja, häromveckan någon gång (dagboksförfattaren är lite seg med uppdateringar), och det gick rätt bra: Mattias var tjurig bara till och från, de ”hittade” choklad i vardagsrummet men åt inte upp allt, ljudnivån var ovanligt låg, de åt (den mycket goda) maten utan tjafs. Stort tack för trevlig kväll!

Lite klent med fotograferandet, dock.

Det har ju blivit en del halsband gjorda på dagis:

Skulle man någon gång behöva ett halsband och armband är det lätt att hitta matchande par. Men det blir svårt att välja; ska man ha pärlorna i ordningen röd, röd, blå, grön eller blå, blå, grön, röd?