Småfalkarna och annat

Vi var här nere på landet förra helgen också, och åkte då till Norrköping på lördagen (för att handla hundmat). Det blåste halv orkan och det var fantastiskt roligt ute på fälten. Mattias sprang ikapp en drake. ”Det där är en Dressman-påse”, sa Claes, men vad vet han? Att det är en drake, det kan ju vem som helst se:

Milou apporterar ungefär allt man ber henne om, och hon apporterade draken när den flög iväg lite för långt, lite för fort.

Hemma i Ramsdal igen hittade grabbarna klistermärken och hade rätt kul:

Många klistermärken var det.

Middag på Max en dag och Joanna hade premiär på lekavdelningen:

Väldigt populärt, men vi fick faktiskt ner henne till cheeseburgaren ändå. Med mycket våld och en del tårar.

Kolla vad som gömde sig under riset:

Fika utomhus:

Mattias spydde på skolan i måndags och flera gånger hemma, så igår var de hemma, alla småfalkarna. Mattias vilade magen, och jag ringde hem på eftermiddagen för att höra hur det var.
– Jag har inte ätit frukost, och jag fick inte äta lunch. Jag får inte äta förrän ikväll.

Mattias var riktigt ynklig må ni tro, och trodde att han skulle dö svältdöden. Fast han har inte ont i magen längre (peppar, peppar), och inte heller har han ränt på toa. Kanske skola och dagis i morgon alltså.

De håller på och pratar om kroppen på skolan nu och Mattias återger en del vid middagsbordet. De har bland annat pratat om blodet och hjärtat som pumpar runt det. Mattias berättar att en kompis sagt att blodet inte kan pumpas uppåt, bara nedåt. Vi diskuterade det en stund, hur huvudet i så fall får blod, eller fötterna om man står på händerna. Marcus satt tyst och lyssnade. Och tänkte på egen hand också, såklart. När han hade tänkt klart berättade han hur han tror att det hänger ihop:
-Man har batterier i fötterna som pumpar upp blodet.

Så känner ni pirr eller värme eller annat i fötterna, så kan ni vara helt lugna, det är antagligen bara batterierna som jobbar.

Marcus har blivit vald av sina kompisar att vara avdelningens (Månen) representant i barnrådet. De samlas och diskuterar olika saker. En sak de har diskuterat och brainstormat om är hur man ska få föräldrar att inte köra på tomgång utanför dagis. En skylt är resultatet:

Väldigt fin skylt. Marcus har varit särskilt aktiv i målandet och fixandet av däcken.

Nadja kom över och vi gick en sväng med hundar och ungar. Marcus fick den äran att hålla Olssons koppel och jag gick väl lite i förväg, när jag fick höra Marcus berätta:
-Olsson sparkade sig i huvudet.
-Han vad??

Jaha, han kliade sig.

Det var dags för dop igen, denna gång var det lilla My som skulle få sina namn och upptas i gemenskapen. Grabbarna var rena och fina, från start i alla fall. Vi var på plats en timme innan, under över alla under. Grabbarna fick springa av sig lite överskottsenergi i samlingssalen tillsammans med Maya och Molly.

Joanna var också fin, och alldeles nyväckt straxt innan vi skulle gå in i kyrkan. Jag var en av fyra faddrar och skulle gå in tillsammans med huvudpersonen. Så småfalkarna satt på stolarna med Helen. En stund i alla fall, för efter ett tag smög Marcus fram till oss, följd av Mattias ca tio minuter senare.

Huvudpersonen My Eveliina Jenny tillsammans med mamma och pappa (notera att alla – ALLA – tre har ögonen öppna samtidigt!)

Efter dopet, som gick bra (My gav inte ett pip ifrån sig ens när hon fick vatten på sig), var det dags för fika. Ett tiotal barn, där den äldsta var 6, garanterade att det inte blev tyst många sekunder. De sprang runt, runt och hade kul. Sen fick något dem flesta att sätta sig. De satt snällt några minuter, sen flyttade de gradvis närmare och närmare…

Tills de stod allihop vid presentbordet:

Våren måste ju vara här, hör rapporter om vårblommor som tittat upp (i Lund och också mer norröver, som i Nacka), ingen snö, fågelkvitter, tranor som landat. Nu senast det definitiva vårtecknet:

Cyklandet har börjat!

Jag var på kontoret och jobbade igår, så följande är ren spekulation. Ungarna leker inne med grannkompisen Liam. Liams pappa kommer och föreslår en gemensam tur till Hanveden för att åka skridskor. Alla grabbarna jublar. Claes jublar också och hoppar glatt upp, för nu slipper han ju sitta och kolla på herr-stafetten. Skönt att  slippa se herrarna ta guld i direktsändning. Alternativt scenario är att att Claes åker trots OS och skidstafett för att göra grabbarna glada. Iväg kom de i alla fall.

Mattias och Marcus hade kul, Joanna satt snällt i vagnen och tittade på (inte hela tiden, det var tydligen så tråkigt att hon somnade en sväng).

När skridskoåkningen stängde kom ISBILEN! Alla grabbarna var, enligt uppgift, imponerade och ville kolla in proceduren.

Igår besökte vi småfalkarnas morfar. Det var en mycket blyg liten tjejfalk, en tjurig och nyvaken storfalk och en glad och leksugen mellanfalk:

Joanna var fastfrusen vid entrén ända tills saften och pepparkakorna kom fram, då smög hon sig fram. Det var ungefär då också som Mattias tinade upp och blev lite gladare.

Alla hinkade i sig saft, två doppade pepparkakor i saften och tillsammans tömde de kakfatet.

Mycket bus med morfar, lite dans och också gympauppvisning hanns med. Mattias hjulade, Marcus stod på händerna och Joanna ställde sig med rumpan i vädret (ner med händerna på golvet nära fötterna och så ner med huvudet mellan händerna). Populärt nummer!