Småfalkarna och annat

De kan ligga och skratta i evigheter i studsmattan, det är bland det roligaste de vet.

Det är också en källa till bråk, då är den eländiga studsmattan bland det jobbigaste jag vet.

I onsdags var det dags för sista gymnastikpasset för den här terminen. Joanna såg väldigt målmedveten och redo ut när vi klev ur bilen:

Och nu fick hon äntligen vara med! Hon provade några saker, hon skulle gärna ha provat alltihop, men vi stoppade henne t ex från att klättra upp på plinten och där göra en kullerbytta ner på golvet. Hon fick heller inte klättra upp i ribbstolarna och hoppa ner på madrassen. Inte för att hon skulle ha tvekat, utan egentligen just därför. Lite för vild, den här tjejen..

Ordningspolisen Marcus stod ordentligt i varje kö som bildades på de olika ställena längs hinderbanan och han kunde inte tänka sig att göra hindren i annan ordning än den som fröken visat. Därför var det svårt att fota honom, men han var med och tog stolt emot sitt diplom för gångna terminen.

De har hunnit med en del på dagis under året, det har de. De har gjort självporträtt i lera:

Något som Marcus har jobbat mycket med (och varit bland de drivande och mest kreativa) är robotbygget. Först blev det en ”vanlig” robot. Sen tyckte Marcus att roboten behövde en lillasyster, så en lillasyster fick han. Med hår av pärlor på tråd.

De har också tränat på en robotdans, som de också framförde ett par gånger under eftermiddagen, till ”En makalös manick”-låten.

Såhär fin var våran Marcus-robot med full utrustning på (egenhändigt påhittad och gjord):

Obligatoriska korven med inte lika obligatoriska brödet, Joanna dissar brödet 7 gånger av 10 (Mattias satt inte still tillräckligt länge för att jag skulle hinna få med honom på bild):

Ansiktsmålning. Marcus blev målad till en robot, med fyrkantiga ögon, lucka till mun och en röd knapp och en grön knapp och mörkgråa nitar:

Före-bild på Mattias (som funderade och funderade och velade och velade):

Efter-bild (”Jag tycker att jag ser så konstig ut med ansiktsmålning”):

Så han fick handmålningar istället, en ekorre och en spindel.

På väg till fotbollsträningen. Aktivitet som Mattias alltså ska roa sig med två gånger varje vecka. Jag undrar hur gamla de måste vara för att de ska få roa sig på egen hand…

Marcus klockan halv åtta fredag morgon;
-Får jag chips?
-Näe!
-Men det är ju fredag?

Marcus har vissa egenheter för sig, saker ska liksom vara i ordning; i en särskild Marcus-ordning. Badrumsmattan måste t ex ligga rakt, röda pennor måste vara med röda pennor, blåa med blåa. I morse blev det lite jobbigt för honom när han såg att Mattias stjärna hade suddats ut lite.

– Kan du fixa Mattias stjärna?
– Vaddå fixa? Den är ju där.
– Den är trasslig.

Marcus tiggde om att få en frisyr, jag sa att han har en frisyr, men nähä, det har man inte om man inte har hårvax. Han fick ingen frisyr, men väl naglarna målade:

Mattias lärde mig ett nytt namn på långfingret: fulfinger.
– Det finns ett fult ord på f som man kan säga med det fingret.

Tre lådor och två legohuvuden fyllda med legobitar. Legobitar utspridda över hela golvet, i grabbarnas rum, under fåtöljen, i munnen på Joanna. Jag gav mig tappert in i slagfältet utmaningen att hitta en sned, vit legobit med fyra ”pluppar”. Pedagogiska Mattias visade en sådan bit ”fast inte såhär röd, den ska vara likadan men vit”. Jag fattade vad jag letade efter, men inte f-n hittade vi någon sådan bit någonstans!

Skönt att just legoavdelningen inte ligger under mitt ansvar. Den ansvariga stor-Falken får nog ta och fixa någon smartare sorteringsordning. Kan inte vara en så svår uppgift, för det mesta borde vara bättre än rådande kaos.

Vi sitter i bilen och hör en man på radion berätta om sin samling på drygt 500 strykjärn. De ska flyttas till ett alldeles nyöppnat strykjärnsmuseum nu. Snillena i baksätet:
– Vad är strykjärn? undrar Marcus.
– Det är ett sånt där som farmor körde över min overall med, svarar allvetande Mattias.
Jag undrar om Marcus blev klokare av det svaret. Och om Mattias vet varför farmor körde över overallen med den.

Lördag, strålande sol, Claes jobbade 8-20 och jag åkte in till Junibacken med småfalkarna. Hade väl lite planer på att fotografera dem nu och då och det gjorde jag, ca fyra foton, sen var jag fullt upptagen med att hålla koll på minstingen.Inramade falkar:


Joanna är en tuff tjej, hon hade inte många hämningar, klättrade överallt utan att tveka, ramlade väl nu och då men hade inte tid att känna efter utan hoppade upp direkt och drog iväg igen. Hon tvekade inte att försöka brotta sig förbi större barn, och sa definitivt till om någon försökte tränga sig förbi henne i en smal trappa, på ett mycket tydligt sätt, tro mig!

Lilla gubben var lite populär, det som gick hem bäst var väl sagotåget och alla rutschkanor.