Småfalkarna och annat

Ja, vi får plats i golfen också (inga katter, ingen vagn och ingen större packning dock). Eftersom chevan växlar så opålitligt (förhoppningsvis fixat nu) så klämde vi in oss i golfen och åkte iväg till Tornberget.

Mötte Nadja, Marilla och Karlsson också, och jag tänkte att jag kunde bolla alla jobbiga frågor från grabbarna om ”vad är det för insekt” till Nadja. Men såklart kom inga såna frågor just den dagen, och de som är ansvariga för det här bygget kunde till och med jag namnge:

– Kolla, en låda med vatten, säger Marcus och pekar på datorskärmen.
– Ja, titta, en pool.

Claes drömmer om en ny bil, en mindre bil. Hahahahaha, säger jag bara. Några katter, några hundar, några ungar, vagn, packning… allt tar plats.

Den här fina lilla (stora) tjejen har börjat gå så smått. Hon tar några steg, och tappar sen balansen eller sätter sig ner med flit. Men hon övar på!

Idag var det dags, första dagen i förskoleklass. Mattias och jag gick hand i hand hela vägen till skolan och han verkade lite nervös, men helt överkomligt. Det som känns ledsamt i hjärtat är att han var så mån om att se bra ut, så orolig för att vara ”fel”. ”Varför har jag den här röda pricken?!” (röd prick under ögat). ”Ja, jag vet inte, vi ser ju lite olika ut. Den där pricken går nog bort, ska du se.” ”Ja, det tror jag, och då kommer jag se ut som jag såg ut förut.”

Skolstart för Mattias i morgon, så nu är vi hemma igen efter en knapp vecka i Söderköping. Vi hade besök också!

Joanna tyckte att lilla My var väldigt spännande, ville peta och klappa och prata med den levande dockan, bara aningens större än hennes egna dockor.

Mycket spelande blev det, Den försvunna diamanten mest, men också Uno Junior och vanliga kort. Rävspelet hann vi inte med.

Joanna tillhör ju den där generationen som liksom har pekskärmsbeteendet mer eller mindre medfött, och hon är väldigt intresserad av att trycka på TV-skärmen.

Vi hann bada en gång också och grabbarna blev väldigt imponerade av Jari, som vågade hoppa bomben från hopptornet. Jag blev imponerad av den hastighet vi hade när vi sprang till bilen när åskvädret var över oss; vi hann till bilarna hyfsat torra.

Sammanfattningsvis var det ett trevligt första intryck av Ramsdal, verkar vara ett fint och välskött område.

Vi skrev på köpebrev, betalade och åkte till vår sommarstuga. Vi var här vid sex-tiden, packade ut oss och en miljon grejer ur bilen, pratade lite med en granne och gick sen på vår första promenad i området. Grannen tyckte att det var lite för långt att gå till stranden, men vi sa att det nog inte är för långt för hundmänniskor och promenerade iväg.

Först gick vi (såklart) till hundbadet, hundarnas belöning efter ca sex timmar i bilen. Fin sandstrand, liten men funktionell och med ett picknickbord.

Sen gick vi vidare ca hundra meter och hamnade på den hundförbjudna sandstranden. Brygga, hopptorn och sandstrand, 22 grader i vattnet, det ser fint ut!

På hemvägen hade korna kommit närmare vägen. Grabbarna råmade på korna (”Men svara nån gång! skrek Mattias till slut men de var lika stumma ändå”) och hjälten Kim morrade på dom tillsammans med Milou.

Det är en promenad på ca 30 minuter ner till stranden (med grabbar och vagn), vilket känns helt överkomligt.

Mattias sitter ofta och (tjuv)lyssnar när vi pratar med varann, jag och Claes. Nu i dagarna har vi pratat mycket om sommarstugan som vi ska köpa, så samtalen har handlat om tillträde, lagfarter, dödsbodelägare, dödsbo, mäklare, bank, pengar etc. Samtidigt är vi vana vid Mattias tvära tankekast och hoppande bland samtalsämnen. Så när han frågar:
-När ska vi åka till spöklandet?
Ja, då kliar vi oss lite i huvudena. Han fortsätter att prata om spökhus och rak fart och hög fart.

Jag fattade till slut och försökte förklara att sommarstugan inte är något spökhus, att dödsbo är något helt annat. Den raka farten vi skulle ha till dödsboet var lika svår att förklara, för lagfart är antagligen lite utanför en snart-6-årings begreppsvärld.

Jag nattade Marcus nyss alldeles och sa att vi skulle åka till landet i morgon.
-Vilket land? undrade han såklart.

Joanna vill väldigt, väldigt gärna leka med sina storebrorsor och eftersom vi inte vill att hon ska sätta legobitar i halsen så ville vi inte att hon skulle leka i grabbarnas rum. Upp med hundmänniskors standardknep för att stänga någon ute (eller inne): kompostgaller. Funkar sådär på tjejer med enorm vilja:

Så vi satte upp en grind och gissa vem som blev fly förbannad? (och lät oss höra det kan tilläggas)

Ja, vi är väldigt förtjusta i Nynäshamn. Senast badade vi (väldigt varmt vatten!) och lekte på Hoppetossa (väldigt populärt, som vanligt).