Småfalkarna och annat

Det är ju varmt, jättevarmt, nära 30 grader, så vi tänkte att det var en bra dag för att åka till stranden med ungarna och bada. Så vi packade badkläder, satte oss i bilen och åkte iväg.

Fem, sex timmar senare var vi på stranden.

Sandfjärden i Ramsdal. Varmt i vattnet.

Och Joanna kommer nog inte bli någon badkruka, hon heller.

Marcus simmar, fast under vattenytan. Jag försökte få honom att förstå att det bara är att göra likadant på ytan, men det går inte fram. Båda grabbarna hoppar i från bryggan utan att tveka. Marcus ramlade i från bryggan, fast åt ”fel” håll, på den sidan som Claes inte stod på, på den djupa sidan. Jag såg det inte, men jag gissar att Claes gjorde ett hyfsat snabbt hopp upp på bryggan för att grabba tag i Marcus.

Sen torkade vi i solen. Gissa vem av oss fyra som sitter mest inne på kontor och gömmer sig för solen?

Men vi hade ju med oss båten också, och utan den hade vi förmodligen valt en annan strand. Antagligen en inom Storstockholmsområdet.

Sommarvarmt. Kvällspromenad. Hundar. Solnedgång. Tystnad.

Först var det jämmer och elände och tjat och gnat och gnäll och suckar i hundra år eller så över kapellet och bågar. Sen ordnade det sig och båten har ett nytt kapell och nya bågar. Sen var det det där med den obesiktigade båttrailern. Det ordnade sig efter en tur till Nynäshamns bilbesiktning. Sen var det det den där lilla detaljen med motorn till motorbåten. Den startade så fint efter 14 års vila, men sen var det nånting med nånting som gjorde att det inte kom vatten där det skulle komma vatten, och kyldes motorn som den skulle? Mutter, gnäll, frustration, skrikande, svärande, skruvande, funderande, avdragna bultar, inhandlande av det ena efter det andra, byte av impeller. Så det var ju ett tag när det hela såg ganska mörkt ut:

Men nu står båten hemma på landet. Så nära vatten och sjösättning har den inte varit på gud-vet-hur länge.

Den här lilla, tuffa tjejen verkar ha funnit sig tillrätta i sitt egna rum. Och efter att ha hittat henne i hallen någon morgon och i soffan någon annan, så verkar hon hitta in till oss numera. Claes vaknade av en fot i ansiktet härommorgonen, och det var inte min.

Vi ska bara röja ut lite bråte nu. Snart. Sen.

Många födelsedagar är det det ljusa halvåret, nu senast firade vi Helen (någon vecka efter födelsedagen, som brukligt..). Sen lunch ute och nära lekparken. Ungarna lekte, klättrade, sparkade fotboll (Marcus gick fram och frågade om han fick vara med och det fick han, och de andra hängde på). Sen gick de på promenad med Janne:

De letade efter troll, och hittade dom både högt och lågt:

Leka på Hoppetossa (småfalkarna och jag), titta på båtar och vattnet (Claes och hundarna).

Fast vi fick börja med att slita Joanna från polisbilen. Inte ens lekparken med gungor och rutschkana triumfade över att få stå bredvid en alldeles riktig polisbil. Eller bredvid förresten, hon klampade rakt fram och skulle ta sig in.

Igår premiärsov Joanna i sitt eget rum i en ”vanlig” säng. Det gick hur bra som helst att somna. Vi vet inte riktigt hur länge hon sov där, men antagligen har hon vaknat någon gång framåt småtimmarna och tja.. vart hon var på väg kan man ju fråga sig, men inte var det in till oss i vårt sovrum i alla fall. Jag gick till jobbet vid 6 i morse och hittade henne sovandes i hallen med skorna på.

Tur att vi låste ytterdörren i går kväll.

Måste jag egentligen följa med på hundpromenader? Mattias och Joanna verkar ju fixa det här:

Farmor fick höra talas om nagelsaxincidenten och tog med sig grabbarna till Petra, som gjorde vad hon kunde av det som fanns kvar av kalufserna (vilket visade sig vara ganska mycket).

Hon skämde bort dom med fina frisyrer, färg i håret och fikakillen Marcus fick till och med sig en hel förpackning med kakor. Så här tjusiga blev de:

Någon vecka efter midsommar, varmrökt lax, färskpotatis, romsås, jordgubbar och glass. Smarrigt och Marcus och Mattias upptäckte hur gott det är med potatis med smör. Grabbarna var lite besvikna över utebliven båttur, inget besök i lekparken, ingen Li på middagen. Men sen ringde Lotta Li, som lovade komma över. Och vips så satt tre småfalkar med näsorna tryckta mot fönstret i uterummet och väntade på sin storkusin, och vi fick vila öronen ett litet tag.