Småfalkarna och annat

Vi sitter och tittar på Ullared på TV. Vi ser när vakten öppnar dörren och folk strömmar in i varuhuset. Mattias konstaterar:
-Där skulle ni nog inte vilja vara med oss.

Sista helgen innan tentan, Claes jobbade och tentaångesten steg. Ungarna tillbringade ännu en helgdag hos farmor: pannkakor, spel, luggklippning… Stort tack till alla inblandade, håll en tumme på tisdag!

Fast de var inte tröttare än att de fortfarande dansar till Sean Banan. Fjärde eller så sånger (and counting) med honom och jag börjar nästan längta till tentan.

Åtta plusgrader, snö som smälter fort och ger barmark, fåglar som kvittrar (eller som Claes uttryckte det ”Ett väldigt visslande på fåglarna nu”, ok kanske att han sa något annat än ”väldigt”, men vi kan väl låtsas att det inte var en svordom), ljuset på väg tillbaka, allt gör att man fort glömmer att det bara var några dagar sen jag kunde dra Joanna på hundpromenader:

På landet är braskaminen en fredspipa, här hemma är det den röda pläden som är det:

Den äldsta småfalken var hos en kompis, så shoppingrundan på Ica var ungefär en tredjedel mindre jobbig än vanligt. Men jobbig ändå, och bråken handlade huvudsakligen om hur de två medföljande Småfalkarna skulle fördela utrymmet under vagnen. Lilla argbiggan Jag Bestämmer härjade med snälla Marcus så det skar i hjärtat och hördes över flera tusen kvm. Snart är hon stor nog att checkas in på ICAs lekland. Och utan tvivel kommer vi den dagen få höra våra namn i högtalarna med order om att omedelbart infinna oss där. I bästa fall hinner vi hämta en självscanningsenhet innan det.

Claes hämtar Mattias först, som sen sitter kvar i bilen medan Claes hämtar de två andra. Joanna kliver in i bilen, får syn på Mattias och säger:
– Du ser sur ut.
– Det är för att jag är det.
Fortfarande förundras vi över hur fort hennes ordförråd har ökat, analysförmågan och förmågan att uttrycka det hon tänker. Man glömmer lätt att hon bara är två år.

Joanna har… hmm… undersökt sin avdelnings (Solens) telefon. Ganska så ingående dessutom. Claes fick idag en statusrapport för telefonen av en fröken pedagog. Hon meddelade att telefonen inte funkar alls, den bara piper. Claes föreslog att de skulle låta Joanna titta på den igen.

Jag frågade Joanna vem hon skulle ringa.
– Bamse.
Oklart vad hon ville Bamse.

I kälkbacken:

Jag sa till barnen om ni inte städar upp nu så kopplar jag ut Tv:n. Vilken fart det blev på alla tre 😀