Är på besök i Lund. Snabb-besök i Helsingborg, där vi lunchade på ett coolt fik: 
Hamburgarna serverades i bilar:
Man fick inte fota därinne, men deras version av dammsugaren tjuvfotade jag ändå:
Från Helsingborgs torn, numera (sen 1700-talet) känt som Kärnan.
Han går ofta i sin egen värld och man kan ju inte annat än undra vad som rör sig i huvudet på honom. Det som kommer ut ur munnen är ofta riktigt finurliga saker, ibland helt obegripliga. Hans gåtor i vår bil-lek, ”gissaleken”, är till exempel i det närmsta omöjliga att gissa rätt på.
Att inte gå på linjer eller om det är att gå på vissa gatstenar kan han göra i kilometer efter kilometer. Ibland ser man hur läpparna rör sig och han verkar prata tyst med sig själv eller möjligen sin egen Mållgan. Då har han ingen koll på oss, killen i orange tröja, det är vår fantastiska Marcus:
Sen kan han också helt nöjd sätta sig utanför en affär, Intersport i detta fall, och vänta på att pappa och syskon ska blir klara, medan han – som det verkar – tyst funderar på något. 
En helt vanlig torsdag, efter skola och dagis ursäkta, Månen inte dagis, åkte vi till VH och Åbyparken. Där spenderade vi nästan två timmar innan vi plockade upp Claes vid tåget.
-Jag vill inte gå, gnällde Joanna när vi skulle gå och Mattias – problemlösaren – plockade upp henne och bar henne ett tiotal i riktning mot bilen, som stod i Hanveden.
Strålande sol och över tjugo grader varmt denna septemberdag.
Stort tack, Jenny & co, som trotsade regn, sena bussar, tåg och tog sig ut till oss för att säga grattis till Marcus.
Mycket dans, högljutt dansande, sen lite lugnare framför Barnkanalen. Jag skulle fota My och Mattias när de var gulliga med varann, men det gick ju sådär, My reste sig och gick när jag ställde mig framför:
– Kan vi gå nu? Kan vi gå nu? Tjatar Mattias när vi ätit efterrätt.
– Vaddå, ska vi ta en springnota eller?
– Nä, en sockerkick. Jag springer runt hela båten…..
Mamma sprang ett lopp och hon va jätte duktig hon fick ingen midalj men hon bara ”va ingen mldalj vad konstig.”
Hejarklackens yngsta medlem samlade redan innan start kraft för att ta emot mig vid mål:
Ett stort hav av peppade smurfar:
Inte långt kvar här, några hundra meter: 
Ingen medalj, men det gick ok, jag tog inte ut mig och fick en bättre tid än sist 1:05 (strunt samma att loppet i Stockholm är bra mycket mer kuperad).
Marcus går runt, runt i hytten och räknar varven. Jag vågar inte störa honom för något så – i jämförelse med aktiviteten han gör – trivialt som fotande. 
Badbombsförrådet är påfyllt (tack Linda!) 