Författare: Claes Falk

Joanna, Claes och Marcus låg och sov så jag och Mattias tog hundarna och gick till skogs. Vi öppnade alltså dörren, klev ut på altanen, travade över tomten och fortsatte in i skogen. Vi gick en sväng längs fårstänglset som finns ca 200 meter bakom vårt hus och som löper (dels) parallellt med vår gata. Det stängslet verkar hägna in ett ordentligt stort område. Jag fotade Mattias när han bara var tvungen att ”testa” trappan över inhägnaden:

Senare samma morgon packade jag en matsäck åt grabbarna och de fick gå ut i skogen själva medan vi löste melodikrysset (”vi” är här ungefär lika med Claes, jag känner igen en del barnvisor och vissa punk- och rocklåtar, annars är det mycket stora luckor hos mig när det kommer till melodikryssets frågor). Mattias fick ta med min telefon och gick bananas med fotandet, här följer ett axplock av det han producerade (ett, möjligen två, foton fick Marcus ta, antagligen för att Mattias ville ha ett någorlunda bra foto på sig själv och för att han insåg att han inte kunde ta det någorlunda bra fotot själv)

Kolla sötnosen:

Mattias fotar Mattias:

Sensommartjut á la Ronja?

Efter en dryg timme gick jag och Milou ut och letade upp grabbarna. Vi hittade dem ca en halv kilometer bort (i skogen mellan femte huset från vårt och fårstänglset). De hade spelat in en miljon videosnuttar på sig själva och vi skrattade så vi grät när vi kollade på dom. Fantastiskt lyckad utflykt! De kan nog få förtroendet igen att gå en sväng i skogen själva.

Ibland lämnar vi ungarna i bilen när vi snabbt springer in nånstans för att handla någonting. Jag lämnar alltid min telefon till Mattias, så att han kan ringa om det är något (vilket han för övrigt gör i princip varje gång, oftast för att tala om att Marcus har gjort någonting). Förutom att ringa sin pappa brukar han sitta och spela spel. Men häromdagen måste han ha varit trött på både det ena och det andra och istället fotat sin lillasyster:

Ryggsäck, nya (angry bird) kläder, glatt humör, på väg till skolan. Stora killen…

Ibland kommer inte händelser helt i kronologisk ordning här på bloggen. Det följande hände morgonen den 2 augusti.

Jag bad grabbarna slå in vår 1-års present till Joanna. Grabbarna gick in i gula rummet med papper och tejprulle och hade jag bara anat att den uppgiften skulle ta närmare trekvart, så hade jag såklart krupit ner i sängen igen. 45 minuter senare kommer de ut med detta… eh… konstverk:

Låt mig bara säga att de lätt slog sin faster Lotta i tävlingen ”Bäst igentejpat paket”. Inte många varv tejp kvar på den rullen och utmaningen blev för stor för Joanna, som alltså fick ta hjälp av sina brorsor för att få upp det:

Notera tungföringen på nyblivna ett-åringen, när hon spanar in sin låda med klossar:

Om affärspersonalen har placerat en sak man vill ha lite för högt i för hållande till ens längd, ja, då kan man, om man verkligen, verkligen vill ha saken, lägga ner alla bråk med sin lillebror, fundera en sväng och sen samarbeta för att få tag i saken:

Belöningen: ett rör med chips.

Barnen får en sommaruppgift från dagis varje år, och i år var rubriken ”Mitt möte med teknikens värld”. Det enklaste hade kanske varit att ta med Marcus till mitt jobb, men patent är nog lite väl abstrakt för en snart-4-åring. Så istället fick han skruva upp en sån där manick som jag bara skriver om:

Det var rörande att se hur stolt han var när han skruvade upp de små, små skruvarna i den gamla mobiltelefonen. ”Jag kan!”, upprepade han förvånat gång på gång. ”Jag kan själv!” Jag frågade vad han trodde att han skulle hitta och han svarade tvärsäkert (och väldigt otippat) ”Mjölk. Och vatten.” Han hittade varken det ena eller andra, men däremot ”Magiska saker”.

Jag försökte förklara och berätta om signaler, antenner, kretskort och annat, men han sammanfattade det hela så bra med sina ”Magiska saker”.

Japp, nu var det dags igen efter några års uppehåll. På med Midnattsloppströjan, iväg in till stan en perfekt lördagskväll i augusti och springa 10 km tillsammans med ca 30 000 andra. Roligt lopp! Premiär för Nadja, sjunde gången för mig. En av oss sprang och en av oss lunkade, men vi tog oss runt. Och nu, fyra dagar senare, börjar jag kunna gå som vanligt igen, den grymma träningsvärken i låren har äntligen släppt.

Ja, vi får plats i golfen också (inga katter, ingen vagn och ingen större packning dock). Eftersom chevan växlar så opålitligt (förhoppningsvis fixat nu) så klämde vi in oss i golfen och åkte iväg till Tornberget.

Mötte Nadja, Marilla och Karlsson också, och jag tänkte att jag kunde bolla alla jobbiga frågor från grabbarna om ”vad är det för insekt” till Nadja. Men såklart kom inga såna frågor just den dagen, och de som är ansvariga för det här bygget kunde till och med jag namnge:

– Kolla, en låda med vatten, säger Marcus och pekar på datorskärmen.
– Ja, titta, en pool.

Claes drömmer om en ny bil, en mindre bil. Hahahahaha, säger jag bara. Några katter, några hundar, några ungar, vagn, packning… allt tar plats.