Författare: Claes Falk

Marcus har blivit vald av sina kompisar att vara avdelningens (Månen) representant i barnrådet. De samlas och diskuterar olika saker. En sak de har diskuterat och brainstormat om är hur man ska få föräldrar att inte köra på tomgång utanför dagis. En skylt är resultatet:

Väldigt fin skylt. Marcus har varit särskilt aktiv i målandet och fixandet av däcken.

Nadja kom över och vi gick en sväng med hundar och ungar. Marcus fick den äran att hålla Olssons koppel och jag gick väl lite i förväg, när jag fick höra Marcus berätta:
-Olsson sparkade sig i huvudet.
-Han vad??

Jaha, han kliade sig.

Det var dags för dop igen, denna gång var det lilla My som skulle få sina namn och upptas i gemenskapen. Grabbarna var rena och fina, från start i alla fall. Vi var på plats en timme innan, under över alla under. Grabbarna fick springa av sig lite överskottsenergi i samlingssalen tillsammans med Maya och Molly.

Joanna var också fin, och alldeles nyväckt straxt innan vi skulle gå in i kyrkan. Jag var en av fyra faddrar och skulle gå in tillsammans med huvudpersonen. Så småfalkarna satt på stolarna med Helen. En stund i alla fall, för efter ett tag smög Marcus fram till oss, följd av Mattias ca tio minuter senare.

Huvudpersonen My Eveliina Jenny tillsammans med mamma och pappa (notera att alla – ALLA – tre har ögonen öppna samtidigt!)

Efter dopet, som gick bra (My gav inte ett pip ifrån sig ens när hon fick vatten på sig), var det dags för fika. Ett tiotal barn, där den äldsta var 6, garanterade att det inte blev tyst många sekunder. De sprang runt, runt och hade kul. Sen fick något dem flesta att sätta sig. De satt snällt några minuter, sen flyttade de gradvis närmare och närmare…

Tills de stod allihop vid presentbordet:

Våren måste ju vara här, hör rapporter om vårblommor som tittat upp (i Lund och också mer norröver, som i Nacka), ingen snö, fågelkvitter, tranor som landat. Nu senast det definitiva vårtecknet:

Cyklandet har börjat!

Jag var på kontoret och jobbade igår, så följande är ren spekulation. Ungarna leker inne med grannkompisen Liam. Liams pappa kommer och föreslår en gemensam tur till Hanveden för att åka skridskor. Alla grabbarna jublar. Claes jublar också och hoppar glatt upp, för nu slipper han ju sitta och kolla på herr-stafetten. Skönt att  slippa se herrarna ta guld i direktsändning. Alternativt scenario är att att Claes åker trots OS och skidstafett för att göra grabbarna glada. Iväg kom de i alla fall.

Mattias och Marcus hade kul, Joanna satt snällt i vagnen och tittade på (inte hela tiden, det var tydligen så tråkigt att hon somnade en sväng).

När skridskoåkningen stängde kom ISBILEN! Alla grabbarna var, enligt uppgift, imponerade och ville kolla in proceduren.

Igår besökte vi småfalkarnas morfar. Det var en mycket blyg liten tjejfalk, en tjurig och nyvaken storfalk och en glad och leksugen mellanfalk:

Joanna var fastfrusen vid entrén ända tills saften och pepparkakorna kom fram, då smög hon sig fram. Det var ungefär då också som Mattias tinade upp och blev lite gladare.

Alla hinkade i sig saft, två doppade pepparkakor i saften och tillsammans tömde de kakfatet.

Mycket bus med morfar, lite dans och också gympauppvisning hanns med. Mattias hjulade, Marcus stod på händerna och Joanna ställde sig med rumpan i vädret (ner med händerna på golvet nära fötterna och så ner med huvudet mellan händerna). Populärt nummer!

Joanna älskar att springa omkring nakenfis, så i morse tog jag av henne blöja och pyjamas och lät henne springa omkring naken en stund. Plötsligt ser jag hur hon stannar upp, står stilla och har en koncentrerad min. Jag grabbar tag i henne och springer in och sätter henne på toan. Hon fortsatte med det hon höll på med och nu är bajsa-på-toan-premiären avklarad!

Det är ju så fantastiskt kul att låna skor som är 15 nummer för stora. Så stumpan var en äkta Pippi Långstrump idag:

De älskar att dansa, småfalkarna. Och de kan en hel del ”moves”, Joanna är helt fantastisk på att skaka på höfterna och rumpan. De dansar helst till Sean Banan och konstiga låtar som ”What does the fox say?”. Men ingen är perfekt.