Författare: Claes Falk

Marcus får lära sig ett teckenspråkstecken i veckan på dagis. Igår lärde han oss tecknen för ”duktig”, ”arg”, ”trött”, ”bra” och ”mätt”. Det roligaste tecknet var ”arg”, så här glad var han då:

Marcus är hungrig på olika saker, t ex är han ”hungrig på frukost” på morgonen. Men oftast är han ”hungrig på fika”. I helgen stillades den hungern (tillfälligt) hos mormor:

Valborgsmässoafton och velpojkarna Mattias och Marcus vet inte om de vill gå iväg till Lillgården för att kolla in majbrasan. Mattias tror att vi eldar majbrasa för att fira kungens födelsedag.
-Kommer kungen att fylla år på valborg nästa år också? undrar han.
-Ehh..? Ja…?
-Då kan vi gå nästa år då?
Jag fattade och fattar inte vad han var ute efter, men 18.50 har han ändå bestämt sig för att han vill gå och titta på brasan redan i år, så vi halvspringer iväg för att kolla in när den tänds. Nu hann vi såklart inte dit till 19.00, men när vi kom vid kvart över sju brann det inte särskilt mycket i brasan, mest bara rök. Och det enda grabbarna ville ha var sockervadd. Det var tydligen det ALLA ungarna ville ha, för kön ringlade ett och ett halvt varv runt försäljningsstället, en kö på nånstans mellan 100 och 150 personer. Som tur var såg vi en granne stå långt fram i kön och hon erbjöd sig köpa en strut till oss.

Sockervadden, som de inte åt något av när de fick en stor strut på Tivoli i Köpenhamn förra sommaren, slank ner så fort så jag inte ens hann fota det. Joanna var nöjd och glad ända tills vi skulle gå hem, då grinade gallskrek hon hela vägen hem. Och då kändes det långt, varenda meter av de ca 700 metrarna.

Joanna visar upp sin fina vagn. Förhoppningsvis kommer vi att ställa av den snart, för nu har hon börjat krypa runt ordentligt. I bästa fall börjar hon gå om ett par, tre månader och då är det snart slut på att bli skjutsad runt i vagnen, då får hon börja använda benen på heltid.

Vi kom iväg i tid (typ), lämnade hundarna på olika håll och parkerade i god tid i P-huset vid Viking line-terminalen. Vi checkade in, försökte kontrollera grabbarnas ökande förväntningar på båtresan, gick på toa, såg på när kryssningsresenärerna gick ombord, väntade en kvart och sen – äntligen – var det dags att gå ombord. Väl ombord gick vi raka vägen till hytten (ja, via den kilometerlånga hisskön då förstås). Inne på hytten blev grabbarna plötsligt väldigt kissnödiga igen och en av de stora nöjesattraktionerna var att spola på den vacuum-aktiga toaletten. Lika roligt hundrade spolningen som den första. De enkla nöjena…

En tur på dansgolvet har väl blivit något av en tradition, spana in Marcus disco-moves:

Sen laddade vi energi på buffén:

Dagen efter, när vi checkade in på hotellet, klev vi in på ett riktigt trevligt hotellrum. Tre toaletter, två duschar, badkar och bastu, en king-size säng och en bäddsoffa. Badkaret var väl grabbarnas favorit, även utan badbomb. Ja, Joanna gillar ju också att bada.

En angry-bird drink i bastun för grabbarnas del (Joanna fick vällingsdrink i sängen).

Vi besökte Sea-Life på Borgbacken en dag och spanade in hajar, sjöstjärnor, bläckfiskar och andra fiskar och klappade en sjöborre. Hammarhajen gjorde nog det största intrycket.

En som tittade på akvarierna med stora klotrunda ögon var Joanna:

En annan dag besökte vi Högholmen och kollade på djuren. Lejon, lodjur, vildkatter, björnar, myskoxar, kameler, vildhästar, åsnor, ugglor, jättehavsörnar och allt vad vi såg var väl populärt…

…men när vi dagen efter frågade om de kom ihåg vad vi gjorde dagen innan så var svaret: ”Lekte i lekpark!” Det fanns ju såklart lekparker i djurparken och de var alltså det de kom bäst ihåg.

Och såhär såg det ut på bussen på väg tillbaka in till mer centrala Helsingfors.

-Det är ingen riktig staty, det finns inga magiska statyer, påstod Mattias lite osäkert och ville att jag bekräftar hans misstanke. Det gjorde jag nu inte, och det var rätt kul att se när han funderade på om det var en riktig staty eller inte. Den stod ju blickstilla tills de la ner en peng i lådan. Då började den röra på sig och ville skaka hand med grabbarna. Mattias tog mod till sig till slut och skakade hand med den magiska statyn, eller om det nu var en riktig gubbe som sprayat sig med guldfärg. Vi vet inte riktigt.

Claes ringer och berättar att de är i Visby och shoppar.
-Jag tänkte köpa tröjor där det står Gotland på till grabbarna, säger han.
-Ja, vad bra, det gillar de nog att visa upp på dagis.
Sen får jag detta foto:

Inte så himla Gotlands-specifikt, va? (Kära make, du vet väl att de redan har Angry-bird tröjor? Eller det kanske är med Angry-Bird-tröjor som med bilar, man kan aldrig ha för många eller för nya…?)

Grabbarna, hundarna och Claes är och våldgästar småfalkarnas farmor på Gotland och hundarna har tagit årets första dopp! Och klarblå himmel har de också, tydligen, förutom den fantastiska sandstranden. Det enda klarblåa här i Tungelsta är Joannas ögon. Inte för att det är det sämsta, men jag hoppas himlen är lika blå när vi åker österut allihop på söndag. Himlen där i Helsinki alltså.

(Foto: M. Moberg-Falk a.k.a farmor)

Det var premiär för sittdelen i vagnen häromdagen för Joannas del. Hon hade börjat snurra runt och krypa runt i liggdelen så det var verkligen dags. Sele inhandlades och premiären gick jättebra, hon tittade nyfiket på allt och vägrade lägga sig. Liggdelen blev en fantastiskt rolig leksak, en uppvärmning till kommande tur med Finlandsfärjan (och såklart det mer oplanerade Gotlandsbesöket).

Det var en gång en vacker liten prinsessa. Något av det bästa prinsessan visste var att ligga på rygg och dra av sig strumporna. Hon kunde ligga i timmar och leka med sina strumpor, smaka på sina strumpor och vifta med de kalla, bara fötterna. En dag hade den onda mamman, som kände till de tre strumpätande gyllene fyrbentingarnas fäbless för att stjäla strumpor av prinsessan, tröttnat på strumpleken. Den onda mamman satte på prinsessan strumpbyxor och hoppades att prinsessan kunde komma på en annan lek. Prinsessan drog och drog och drog i sina strumpor men fick inte loss dom. Prinsessan hade sedan strumpbyxor nerdragna så långt hon orkade dra dom, den onda mamman var nöjd med att lura de tre strumpätande gyllene fyrbentingarna på strumpor och de gyllene fyrbentingarna hittade leksaker att tugga på istället. Snipp, snapp, snut så var sagan slut.

Joanna kämpar sig upp på knän:

Kolla, kolla, det är på gång! Snart kryper hon. Kanske lagom tills jag börjar jobba och Claes tar över? Tja, han behöver ju röra på sig, han med, så att springa efter en krypande Joanna kanske är en lämplig mjukstart.