Småfalkarna och annat

Inte rea på barnen just idag (grabbarna har ju varit på dagis och busat av sig), men det var rea på ryamattan som vi hittade i en möbelaffär i Slagsta. Mjuk och go att gå på, men kanske lite för liten.

Jag testade att sätta Joanna i hennes tripp-trapp-stol och tänkte att det skulle vara lättare att mata henne då. Det gick ok, men det är tungt, ack så tungt att hålla upp huvudet. Men stora huvuden är bra, stora tankar får plats i dem, stora och kloka tankar.

Största storebror, som också har ett stort huvud (precis som Marcus för övrigt), svarade i telefon när Claes ringde:
-Vad gör du, frågade Claes.
-Men! Pratar i telefon med dig ju, vad tror du?
Stora tankar som sagt.

Dagen till ära var Joannas tredje ”dagens outfit” både tvärrandig och långrandig och någon av alla färgerna är säkert ”rätt”. Nu när hon har börjat äta (med händer och hela ansiktet) så görs det några klädbyten om dagen.

Marcus gick förbi när Claes tog ut plåten från ugnen:
-Vad är det?
-Plåten som hummern låg på.
-Hunden?
Gratinerad svensk hummer, inte hund, för 695 kronor kilot, stod på menyn. Båda grabbarna smakade en tugga var och gav omdömet ”Den är sur!” och käkade varsin macka istället. Vi testar väl en hummer utan så mycket citron nästa år.

Jaha, jamen gott nytt år då utan hummer. De ratade däremot inte barn-champagnen och drack friskt.
Vi: Skål!
Marcus: Och pappa åker inte in i fängelsehålan!
Vi: Nä, tänk vad bra! Skål!
(De vill ibland smaka av vin eller öl om Claes dricker det och då har vi förklarat att barn inte får dricka det, för då åker pappa i fängelse.)

Några (hundra) bråk, som ibland avslutades med kram och förlåt och ”vi ska aldrig göra om det” gav det här gulliga fotot:

Cheesecaken såg god ut, men var lite torr och saknade alla spår av smak.

Vi valde mellan färska jordgubbar från Marocko och frysta svenska. Det blev frysta svenska jordgubbar. Väldigt väl frysta, för fyra timmar efter att vi tagit dem ur frysen var de fortfarande frusna. Djupfrysta jordgubbar är liksom inte riktigt som färska jordgubbar.

Vi bojkottar som vanligt fyrverkerier och annat som låter så Claes och grabbarna gick ut för att skicka iväg en sån där kinesisk sak, vad den nu heter. Det gick sådär, den flög aldrig iväg för Claes gjorde ett litet hål i den av misstag.

Lite trist med den sura hummern, lite synd på den torra cheesecaken med de frysta jordgubbarna och trist med flygande ljuslyktan som inte flög. Men tomteblossen misslyckades vi inte med! Nu ska vi se hur många som är vakna om två timmar.

GOTT NYTT ÅR!

Nu ska man kunna lämna en liten kommentar eller hälsning UTAN att trassla med e-postadress. Man kan välja att skriva in ett namn om man vill eller vara helt anonym, men det är ju lite tråkigt. Detta tog mig flera timmar att klura ut så jag hoppas verkligen att det funkar och det vet jag inte förrän någon skriver en liten rad! Seså, gå loss på tangentbordet nu!

Vi kämpar på med att lära Joanna att käka och nu, efter snart en månad, har det börjat lossna lite, lite.

Notera Mattias tungföring!

Jag vann en iPad för ett litet tag sen. JAG. Claes hämtade ut den och la beslag på den direkt, tog den med sig den till jobbet till och med (”Ska bara pilla lite med den”). Sen på morgonen turades grabbarna om med den, spelade Angry bird tills grisarnas skratt nästan fick mig att kasta ut eländet.

Men nu är de utslängda, ungarna alltså. Leker i snön helt utan några elektroniska mojänger och det verkar gå bra det med.

Snart fem månader gammal och nu för tiden kan man tydligen inte börja för tidigt med whatever, i detta fall pilates.

Eller så var det så att vi fick ett initierat tips om hur man kan testa att få upp slem ur luftvägarna hos just denna snart fem månader gamla prinsessa. Att ligga på rygg och bli gungad hit och dit gillar hon, det är när hon ligger på mage och gör samma sak som hon har högljudda synpukter efter några minuter. Och då snurrar jag henne ändå framför spegeln, som hon gillar så mycket. Om det funkar? Tja.. vet inte, vi snurrar vidare några dagar till.

Gravad lax och kokt potatis stod på lunchmenyn idag. Laxen hade gravats hos farmor utan vår inblandning och skickades med oss igår (tack!). Så kvar att göra var att koka potatis och det klarade jag galant. Sen – hör och häpna – fick vi för oss att göra gravlaxsås själva. Så jag plockade fram en julklapp och läste på. Kollade att vi hade dill, olja, salt, peppar, vinäger och senap. Claes stampade otåligt (och oroligt gissar jag) bakom ryggen på mig när jag blandade ihop allt. ”Du kan hälla i oljan fortare”, påstod bakom-ryggen-kocken, men jag litade på Anna jag, hon skriver att den ska hällas i droppvis, så droppvis åkte den i.

Voilá!

Mattias undrade om vi fick spenat till, jag muttrade väl lite men bestämde mig sen för att det var en bra gissning och valde att vara glad för att han känner igen en spenat-look-alike när han ser en. Ok, ok, kanske att gravlaxsås inte SKA vara så lik spenat, och jag ska inte skylla på Anna för hon varnar i sin kokbok för att låta matberedaren hacka sönder dillen (”resultatet blir då inte en trevligt grönprickig senapssås utan en underligt giftgrön historia”), men varnar för det gör hon allra sist i receptet, så det läste jag när dillen redan hade dödats av matberedaren. Och den underligt giftgröna historien smakade helt ok. Och laxen smakade mer än ok.

Mattias testade en av sina julklappar: skidor! Han skidade ett varv runt tomten och var så stolt, så stolt och kände sig mer än redo för stora backar. Jag bromsade honom lite och vill att han tränar lite till innan han kastar sig utför några svarta pister.

Middag hos farmor stod på agendan och när vi satt i bilen hör vi Marcus från baksätet:
-Vet du vad jag ska fråga farmor?
-Nä, vaddå?
-Jag ska fråga om vi kan fika.
-Tycker du om att fika hos farmor?
-Ja, det gör jag.
-Varför då då?
-Hon har lussekatter och lussebullar.
Men idag var det kalkonmiddag! Och grabbarna åt (utan bråk!) och smakade av allt, även mintgelen (”den där gröna sylten”, som Mattias sa) och vinbärsgelen. Jag tog mod till mig och trotsade mobiltelefonförbudet som rådde vid bordet och fick till ett foto:

Farmor har någon gång sagt ”Lotta Potta” och som grabbarna fnittrar när de upprepar det, det är tydligen jättekul. Och nu lärde farmor dom resten också till deras stora förtjusning (Lotta potta stekte fläsk, hemma var hon klockan sex). Det var ganska svårt att få till ”fläsk” det blev gärna både läsk och häst, men det gick till slut. Någorlunda i alla fall och kul hade de.

Väl hemma var det en som kämpade och knuffades och trängde sig in först och satte sig demonstrativt och väntade på middag:

Vi fick med oss en doggy-bag fast inte till hundarna och det ska bli dagens lunch (gravad lax). Med undantag för hungrig Milou var alla mätta och belåtna och glada och nöjda och vi säger allihop stort tack för trevlig kväll.

Julklapparna var alltså inslagna och redo att upptäckas av grabbarna. Mattias åt sin gröt på ingen tid alls och Marcus var inte långt efter. Mattias delade upp julklapparna i tre högar: de med hans klappar, de med Marcus klappar och sen resten. Medan vi läste på klapparna gjorde Mattias en jobbig upptäckt:
-Mamma! Joanna fick inga klappar!
-Mmmhhhmmm…
-Tomten vet nog inte att vi har fått henne!
-Nä, så är det nog, sa jag lättat för jag hade inte kommit på någon bra förklaring.

Glädjen när de Claes ÄNTLIGEN gick upp kan ju alla föreställa sig, för nu var det ÄNTLIGEN dags att öppna klappar. Många glada miner och skratt.

Sen var det dags att åka iväg och lämna de klappar som hamnat fel och det var då första bråken började. Många ”jag vill leka med lego” och ”jag vill inte åka nu, vi kan åka i morgon” och ”buhubuhuuuu” senare så kom vi faktiskt iväg för att käka (finskt) julbord hos mormor. Efter kålrotslåda, lax, potatis, sill, skinka, prinskorvar, vegokorvar, köttbullar, falafelbullar, sill, morotslåda, karelska piroger med äggsmör så var det ÄNTLIGEN dags att öppnar fler klappar. Inga foton på det, för fotografen stod och mediterade lite med diskborsten i handen, men sen när Kalle började hittade jag dem såhär:

Aahh, den tystnaden! Inga barnskrik, inga bråk, inget tjat, alla satt tyst och stilla och tittade på klassiska Disney-snuttar. Sen  tvingade fick jag alla barnen att ställa upp på ett foto:

Stort tack till alla för en härlig julafton!

Sen var det dags att åka vidare och efter några ”jag vill ta med mina klappar” och ”jag vill inte ha overallen på mig” och ”jag vill trycka i hissen”-bråk så vi till slut i bilen igen, nu med sikte på farmor & co. Ett stort berg av julklappar mötte grabbarna och Marcus tindrande blick och pärlande skratt när han fick en brandcheflegobil värmde gott i hjärtat (ok, det KAN ha varit någon annan legobil, det är inte så lätt att hålla reda på de där). Inga andra foton i min telefon än denna:

Och Joanna fick också julklappar, men Mattias verkade inte reflektera över att tomten tydligen visst visste att vi hade fått henne.
Nu kanske det går att lämna hälsningar här (man ska tydligen ställa in en massa saker här, vad man får och inte får göra) – Testa gärna!