Småfalkarna och annat

Så var det då äntligen dags för Joannas simpremiär! Och den gick bra kan jag meddela, och Marcus-med-de-röda-ögonen som var hemma från dagis skötte sig också jättebra där han satt i soffan och spelade på Jennys telefon. Joanna sparkade och sparkade med benen som en riktig elitsimmare, hon var glad och mycket nyfiken på allt runtomkring. Jag hann ta ett foto på Joanna i Jennys knä innan lektionen och innan instruktören hann berätta om fotograferingsförbudet som tydligen råder där numera. Tack, Jenny för att du hängde med och tog hand om avklädning och påklädning av Joanna och passade Marcus.

Vi kom faktiskt iväg till en riktig pulkabacke! Krokiga näsan i Västerhaninge, upplyst och hårt packad och hyfsat brant backe. F-n vad kul det är att åka pulka! Synd bara att jag och grabbarna tog sönder den redan i andra åket. Kälken – oh, förlåt, snowracern – höll bättre och vi hade kul en timme i fint väder med lagom kyla.

På dagis har de grävt grottor i den stora snöhögen. Fantastiskt roligt för barnen men de förlänger dagishämtningen med en kvart för alla ”jag ska bara krypa en gång i grottan, jag lovar”.

Det tänks stora tankar i baksätet på bilen.
-Mamma, innan det fanns människor… hur kom den första människan? undrar Mattias.
-Jaaa.. du vet, först fanns det bara små, små saker, små mikroorganismer, som sen blev fiskar, grodor, krokodiler och apor. Sen blev det fler apor och de blev människor.
-Har apor varit krokodiler?

Ok, inte bästa förklaringen och man kan ju undra hur en förklaring om Gud hade tagits emot.

Ännu en dagisledig dag att tillbringa med livliga grabbar och tjejer. Det var fint väder på förmiddagens hundpromenad och vi tog med stjärtlappar och hjälmar och hoppades hitta något ställe att använda dem på. Särlavägen ner mot ängen hade jag fyra hundar och ett barn, när grabbarna kröp och lekte hund.

De var tappra och försökte åka på den svaga lutningen på Vretalundsvägen, med där gled det inte ett dugg. Vi testade backen ner från Kvarnvägen mot Rosgården, men den var sandad och dessutom hade den också för liten lutning. Men de klättrade upp för ungefär varenda snövall de kunde hitta och så åkte de ner därifrån i racerfart på sina lappar.
Inne igen vid lunchtid och jag brände stekte plättar som gick ner utan minsta tjafs.

Marcus var hemma från dagis på grund av sina infekterade, röda ögon. Han ligger och kelar med Joanna.
-Marcus, snälla, häng inte på Joanna! Håll inte på och pussa henne, du med dina ögon.
-Näe! Jag pussar inte henne med mina ögon.

Det var dags för ännu ett BVC-besök (vaccinering) och där passar vi på att träna på att ligga på mage. Det gör vi hemma också, men hon ligger hellre på rygg och eftersom hon lärt sig snurra runt så ligger hon inte kvar på mage. På BVC blir träningen mer effektiv, där finns upphängda saker att titta på.

Den här lilla tjejen är snart ett halvår gammal. Fatta det den som kan.

Grabbarna börjar året med en stor dos kultur. Som om fredagens besök på tekniska museét inte redan det vore en kanonstart, så var det dags igen på söndagen. Denna gång var Nordiska museét målet och i sällskap av farmor. Det var dags att dansa ut julen och plundra julgranen och vi fick några bildbevis från småfalkarnas farmor. Plundrandet gick bra:

Våran fina julgran verkar plötsligt lite ynklig:

De hade enligt egen uppgift inte dansat med de andra, de hade dansat själva, och de hade träffat jultomten ”och tomtenissar!” som Mattias skrek upphetsat i bilen på väg hem. Sen blev det tyst någon minut. Men vi förstod snart vad Mattias hade suttit och funderat på:
-Jag tror inte att tomtemor finns.
-VA?! Varför skulle inte hon finnas?
-Man ser henne aldrig.
-Hon är upptagen med en massa annat, svarade jag och han verkade acceptera det. Trist om tron på tomten tar slut redan! Och tänk om bara det man såg fanns, många partikelfysiker skulle i alla fall bli arbetslösa.

Tack Monica, grabbarna fick sin julgransplundring trots allt!

Linda ville ta med grabbarna till Tekniska museet och vi skulle mötas vid Sergels torg. När vi står och väntar börjar Marcus prata om en kille som sitter fast.
– Titta mamma, en kille som sitter fast! Han ramlar inte ner.
Jag spanar och spanar och spanar på väggar och tak och efter allt möjligt som någon kille skulle kunna ramla ner ifrån. Till slut fattar jag vilken kille han pratar om. Klura på den en stund!

(Svar: killen=statyn)

Jag lämnade dem på Tekniska museét och vandrade iväg till jobbet en sväng. När jag hämtade dem bubblade det – lite oväntat – inte över av ord, de var istället ganska koncentrerade på sina nya spel. Men Linda berättade en del och hemma fick vi höra resten när grabbarna blev sina vanliga pratglada jag. Sen fick jag foton av Linda per mail (stort tack!) och dessutom en kort sammanfattning:

Grabbarna uppförde sig galant

(Foto: L. Jarnulf)
Tja, det är klart man är stolt över sin grabb som kan gå på toa. Och själv är han alltså så stolt så han gärna låter hela restaurangen veta det under lunchen (förlåt, inte restaurang, utan cafeét, Mattias var noga med att det faktiskt var ett café, som i hans värld tydligen var lite mer speciellt än ett vanligt fik eller restaurang.)

(Foto: L. Jarnulf)

Det första Mattias sa till mig när jag kom för att hämta dem var att de skulle åka tillbaka till tekniska med Linda i morgon. Det är väl ett högt betyg om något! Tack för att du tog dig tid, Linda, de hade en strålande kul dag (och vi rök inte ihop så många gånger som vi brukar på en dagis-ledig dag)!

Vi var på lokal, minsann, och firade Mayas femte födelsedag, en föreningslokal med massor av plats att springa runt och busa på. Och det gjorde de, i nästan tre timmar. Jag lyckades få dem att stanna upp några andetag, placerade dem i en soffa och fick till ett foto!