Författare: Jaana Falk

Julklapparna var alltså inslagna och redo att upptäckas av grabbarna. Mattias åt sin gröt på ingen tid alls och Marcus var inte långt efter. Mattias delade upp julklapparna i tre högar: de med hans klappar, de med Marcus klappar och sen resten. Medan vi läste på klapparna gjorde Mattias en jobbig upptäckt:
-Mamma! Joanna fick inga klappar!
-Mmmhhhmmm…
-Tomten vet nog inte att vi har fått henne!
-Nä, så är det nog, sa jag lättat för jag hade inte kommit på någon bra förklaring.

Glädjen när de Claes ÄNTLIGEN gick upp kan ju alla föreställa sig, för nu var det ÄNTLIGEN dags att öppna klappar. Många glada miner och skratt.

Sen var det dags att åka iväg och lämna de klappar som hamnat fel och det var då första bråken började. Många ”jag vill leka med lego” och ”jag vill inte åka nu, vi kan åka i morgon” och ”buhubuhuuuu” senare så kom vi faktiskt iväg för att käka (finskt) julbord hos mormor. Efter kålrotslåda, lax, potatis, sill, skinka, prinskorvar, vegokorvar, köttbullar, falafelbullar, sill, morotslåda, karelska piroger med äggsmör så var det ÄNTLIGEN dags att öppnar fler klappar. Inga foton på det, för fotografen stod och mediterade lite med diskborsten i handen, men sen när Kalle började hittade jag dem såhär:

Aahh, den tystnaden! Inga barnskrik, inga bråk, inget tjat, alla satt tyst och stilla och tittade på klassiska Disney-snuttar. Sen  tvingade fick jag alla barnen att ställa upp på ett foto:

Stort tack till alla för en härlig julafton!

Sen var det dags att åka vidare och efter några ”jag vill ta med mina klappar” och ”jag vill inte ha overallen på mig” och ”jag vill trycka i hissen”-bråk så vi till slut i bilen igen, nu med sikte på farmor & co. Ett stort berg av julklappar mötte grabbarna och Marcus tindrande blick och pärlande skratt när han fick en brandcheflegobil värmde gott i hjärtat (ok, det KAN ha varit någon annan legobil, det är inte så lätt att hålla reda på de där). Inga andra foton i min telefon än denna:

Och Joanna fick också julklappar, men Mattias verkade inte reflektera över att tomten tydligen visst visste att vi hade fått henne.
Nu kanske det går att lämna hälsningar här (man ska tydligen ställa in en massa saker här, vad man får och inte får göra) – Testa gärna!

Klockan 8 väcker Mattias mig med orden ”Jag vill ha gröt”. Det var ju lite otippat, hade han inte sett julklapparna? Jag behövde inte oroa mig över det, för strax bubblade det över och orden snubblade ur mun på honom. Det visade sig att han redan hade spanat in julklapparna och visste att han hade fått det största, han hade också skakat på dom och var tvärsäker på att det är lego i en del. Vi upptäckte också att jultomten hade lagt klappar fel, klappar som skulle till andra personer.
-Tomten kanske trodde att vi alla skulle vara här i år, försökte jag och Mattias köpte det på en gång och sa att vi måste åka runt och lämna dom. Några klappar var till Linda och Mattias blev lite orolig:
-Vi vet ju inte var Linda bor!
Fortsättning följer.

Klockan 23:33 sitter grabbarna fortfarande och tittar på Pippi och väntar på tomten.

Till slut lyckas vi övertala dom om att tomten kanske inte kommer förrän på julaftonskvällen, så de går och lägger sig och 01:24 har vi äntligen slagit in alla klapparna. Vi är så finurliga så vi tänkte säga i morgon (det vill säga senare idag) att Tomten måste ha lagt en del julklappar fel, därmed slipper vi smussla med dom när vi ska åka till andra ställen där Tomten kanske också har varit.

Hundar tigger kärlek och klappar där de tror att de kan få det. JariJennyMayaoMolly var över en dag och fixade en suveränt god middag till oss (tack!) och Marcus hittade en arm att klappa.

Nadja var över en sväng häromdagen och Jassa tog en parkettplats och slapp dela med sig av klapparna.

Jo, men det händer nog att vi också klappar våra hundar. Med långa mellanrum om man ska tro dom.

Idag var det då äntligen dags att klä granen, den där granen som vi äntligen tagit oss för att inhandla (häromdagen). Den här gången kapade vi av en bit av granen, så som man tydligen ska göra, för att den ska kunna suga i sig ordentligt med vatten. Förra årets gran började barra dagen efter att vi klätt den, men i år hoppas vi att den står så grön och grann i huset något längre.

Mattias hoppade runt i små glädjeskutt och jämfotahopp hela förmiddagen. Gissa om han längtar tills tomten ska komma? Marcus ger ett mycket coolare intryck. Det kanske inte syns på fotona, men de är nyfriserade båda två. En spännande och efterlängtad resa (buss och tunnelbana) med farmor till NKs julskyltning och sen till frisör Petra. Vid Sergels torg tar väl Marcus tålamod slut och han undrar var stan är nånstans. En hjältemedalj till farmor för prestationen att ta med sig båda vildingarna in till stan.

Så här fin blev granen, den är mest klädd nertill och så högt som grabbarna når, men fin ändå. Notera också vår superultramoderna variant av kristallkrona som hänger på plats och ger ett jättefint, mjukt ljus. Vi fastnade för ”modern variant av kristallkrona”, för ”peruken” och ”köttätande blomman” lät inte alls lika mycket som vedertagna inredningstermer.

En promenad till Konsum med hela cirkus-Falk i snö. Grabbarna blev dragna på kälken och skrattade mer eller mindre hela vägen till och från Konsum. Hjärtvärmande skratt i snöyran.

Jag och Mattias satt framför TVn igår och det blev reklam. Jag kopplade bort TVn och tänkte på annat, men Mattias väckte mig med:
-Drabbas du av det?
-Vaddå? Jag lyssnade inte på TVn.
-Röksug.
Antagligen var det reklam för Nicorette. Jag svarade nekande och gick igenom varför man inte ska röka.

Vid middagen idag kom rökning på tal igen och vi gick (igen) igenom varför man inte ska röka:
-Man får svarta lungor, dålig kondition och man kan få cancer och dö, säger jag i ett försök att göra ett ordentligt intryck så att de aldrig börjar röka.
Mattias tänker och tänker och tänker och kommer till slut på ännu en sak som argument för varför man inte ska röka:
-Och man kan få röksug.

Reklammakarna för Nicorette vet vad de gör, de har i alla fall bankat in ”röksug” i skallen på Mattias. Fast jag tvivlar på att han ens vet vad det är.

Jag och Mattias skottar snö. Plötsligt stannar han upp och frågar:
-Ska jag och Marcus få allt av er?
-Vaddå få allt?
-Från dig och pappa.
-Vaddå för något?
-Ja, allt, när ni dör.
-Ja, det är väl klart, svarar jag och känner mig ganska förvirrad. Alltså, vad pratar de om på dagis egentligen?
-Så då kan vi köpa massa saker?
Men i bästa fall har vi några år kvar och de hinner få lite annat i huvudet än lego när de ska ut och shoppa upp arvet.

Mattias sitter i soffan med sin farsa och slötittar på Gäster med gester. Mattias får syn på Lars Kronér:
-Kolla, där är Dobidoo-chefen!

Luciafirande på dagis i år igen, men i år var det inte bara trista morsan som kollade, utan även farmor! Jag och Marcus hade parkettplats eftersom vi smet över från andra sidan och hamnade direkt bredvid scenen. Marcus sjöng med med hög röst (och sin egen tolkning av konstiga ord som ”han vattna sina fålar fem”). Mattias hade koll på farmor ”Jag såg farmor”, var det första han sa han när han kom till oss. Vi köade oss ner genom folkhavet till farmor, som fick ståplats längst bak och vis av förra årets trauma, utlöst av utebliven fika (som man ska ha med sig själv), hade jag i år även med fika (jag – JAG – bakade lussebullar på egen hand, inga russin hade jag, men skit i det, JAG bakade i alla fall lussebullar i år). Grabbarna verkade nöjda.

Joanna var nöjd och missnöjd om vartannat. Trött tjej.

Båda grabbarna var pepparkakor, en med M&M på mössan en utan.

Marcus fick visa farmor hur det ser ut på hans sida också. Jag försökte fota, men att få med tre personer på ett och samma foto är inte helt lätt, i alla fall inte om två av dom är biltokiga småfalkar som är rätt trötta på att bli fotade.

Puh, nu är det ett år (s vila) till nästa gång.

Hallå, häcken? Hoppas du mår bra där under all snö.