Månad: december 2013

Marcus har övat och övat på alla sångerna och verkligen sett fram emot luciatåget:
– Vi ska åka luciatåg, påstod han.
– Va? Vart ska ni åka då? undrade jag men fick så fantasifullt svar så jag fattade inte riktigt.
Nu var luciadagen så äntligen kommen. Vi stod ute och väntade (huttrande) på att ungarna skulle komma i ordning (ungar som inte ville, som ångrat sig, som hade problem med kronor, med mössor, som inte visste var de skulle stå…). Till slut så kom de i alla fall igång med sången, vi stod och försökte se något och applådera på rätt ställen (inte så lätt alla gånger, ibland stod vi och väntade på fler verser, som inte kom), och sen var det dags att gå in och käka medhavd fika.

Inga foton utomhus (vi stod längst fram när vi kom, men folk fyllde liksom på framifrån, så jag, som inte ville fota bakhuvudet på fräcka föräldrar, lät bli utomhusfotandet helt). Men inne passade jag såklart på att fota vår fina lilla pepparkaksgubbe:

Marcus fick, trots att han inte får vara på dagis på fredagar, också följa med till RosAnders och sjunga för de äldre.
-Vi var i gamla huset, påstod han efteråt, lite förvirrande för jag trodde han menade vårt gamla hus i Väländan. Det var alltså mer huset för gamla han menade. Han undrade också var morfar var, han sågs inte till (Claes kanske förklarade att det finns ganska många ”gamla hus”).

Mattias har ju ända sen midsommar tjatat på att han vill ha snö (känns det som) och nu kom det så äntligen lite häromdagen. Ca tre millimeter. Men grabbarna och granngrabben hoppade av glädje, plockade fram sina snowracers och stjärtlappar. De samlade snö och la på vår lilla ”backe”. Det höll de på med nästan hela lördagsförmiddagen.
-För mycket stenar, konstaterade Mattias.
Där ser man hur olika man kan se på en sak, jag trodde att det var för lite snö, inte för mycket stenar.

Granngrabbens pappa hade ställt upp som ”snökanon” senare på kvällen och skottade snö på sin baksida, där det är lite mer längd och lutning på backen.

Föräldra”kväll” på skolan, 15.30-17.30. För oss som jobbar inne i stan betyder det alltså i princip halvdag. Vid fyra-tiden var jag på plats och då hade Claes varit där en stund redan med småfalkarna. Kön till varmkorvförsäljningen var ungefär hela flygelns längd, men vi väntade någon halvtimme och ställde oss sen i den mer lagom långa kön. Populärt bland barnen.

Mattias hann jag (knappt) fånga på bild, Marcus försvann iväg nånstans och eftersom det är lite känsligt det där med att fota när andras ungar är där (publicering på Internet och så..) så gav jag upp. Mattias visade stolt upp sin sol-bok, mån-bok, mattebok och skrivbok. Han kan för övrigt både läsa och skriva nu – helt fantastiskt!

Sen var ryggsäcken ute och gick lite med Joanna:

Dagen till ära har Claes bytt ut stekta äggen mot potatisgratäng:

Igår var det sista passet på gympan för den här terminen. Jag kom inspringande tjugo över fem, sladdade nästan i 90-graderssvängen in i omklädningsrummet och sprang på en kille jag knappt kände igen: nyklippt Claes. Den lilla tjejen, med ungefär lika vild frisyr som farsan hennes hade innan frisörbesöket, kände jag däremot igen. Tror vi att den lilla tjejen har blivit avskräckt av ”incidenterna” de senaste två gympabesöken (fallet bakåt, slog i bakhuvudet ena gången följt av fallet framåt, med utslagen tand gången efter)? Tror vi det? Klart vi inte gör, vi kanske hoppades, men hon var lika oförskräckt (/oförsiktig) och klättrade glatt i både ribbstolar och på bänkar.

Medhavd fika intogs:

Mattias vill inte fortsätta nästa termin, trots att fröken, när vi tackade för terminen, sa att Mattias är en av de allra bästa (duktig och vågar prova) och mycket väl kan bli gymnast. Men nänänä, han ska spela boll han. Marcus vill dock fortsätta och han får också mycket beröm för sina motoriska färdigheter.

Nä, rubriken är inte felstavad, grabbarna tror verkligen att det heter kalend. Fast vi om och om och om igen försöker få dem att förstå att det heter kalender, så kör de med sitt förkortade kalend. Julkalend, chokladkalend, StarWars-kalend.

Men glada blev de också över den här kalendern. Sjåigt på mornarna nu, med tre kalends att öppna. Men frukosten går ner fort och enkelt utan bråk, för ingen kalendöppning före frukost.

Glögg och pepparkakor.

Fika och presenter!

Joanna pratade lite med hundarna på farmors väska.

Lotta såg att Joanna pillade på orkidéerna i fönstret och sa åt henne att sluta med det. Joanna tittade lite på Lotta och körde sen sitt vanliga ”hör-inte” eller ”gäller-nog-inte-mig-ändå” eller ”skiter-jag-i-vad-du-säger” och fortsatte pilla på orkidéerna. Oops, Lotta reste sig, gick mot Joanna och hej-du-vinterland vilken fart Joanna fick på benen. Jag tror att hon siktade på mig, men hann inte fram. Lotta lyfte upp henne och sen började vem-står-ut-längst-matchen: Joanna skrek för full hals och Lotta total-ignorerade. Li gav sig in i matchen och överröstade nog Joanna där ett tag och vi kan konstatera att Lotta/Li vann överlägset. Joanna gav upp, blev tyst, fick ny blöja och pyjamas och blev glad igen och sen var alla kompisar igen.

Jag fick så fina presenter så jag blir alldeles tårögd. Alla inriktade bara på mig, bara må-bra-saker, inga hushållsapparater, inga sladdar/mojänger till bilen, bara till mig, mig, mig. Pyjamas i perfekt storlek, linne i underbar färg (kanske att en valk (volang) på magen ska bort innan den kommer till sin fulla rätt), choklad, bok, elektrisk fotfil, biobiljetter. Tack alla för de fina presenterna och för att ni tog er tid att komma över och gratta!