Månad: maj 2013

Vi åkte till Tyresta by och gick barnvagnsrundan, den där rundan där man kan dra barnvagn hela vägen runt och där man kan Ringa Naturen. Så naturen vi ringde och grabbarna turades om att visa vägen till skyltarna där man skulle stanna och ringa.

Vi ringde Naturen och fick höra olika saker om det vi såg och om Tyresta by, t ex att det låg 80 m under Östersjöns nivå för 11 tusen år sen och att staren härmar andra fåglar. Marken har stigit en del de senaste årtusendena med andra ord och tyvärr kände vi varken igen bofinkens sång eller lövsångaren trots att vi fick höra båda. Alla lyssnade dock inte på Naturen, Joanna försökte överrösta Claes som gick och pratade i telefon.

Men hon var nöjd och glad hela vägen runt och hann även med en lite tupplur innan lunchen, som bestod av korvar man grillade själv över öppen eld (ja, inte för henne då, hon fick en trist burkmatslunch).

Grabbarna traskade på hela vägen, alla 5 km som rundan var. Vi undrar om det är vi som är snett ute som låter en 3-åring och en 5-åring gå en 5-km runda, eller om det är de som skjutsar runt ungar i vagn, ungar som ser ut att vara i 6-7 års åldern.

Minna och Tyke låtsas vara varandras spegelbilder:

(Jajajaja, kanhända funkar inte speglar exakt såhär, kanhända blir höger tass vänster tass i en spegel, men det är ju bara katter, även om de är ovanligt smarta katter.)

Vi påbörjade ett projekt igår:

Och vi avslutade det faktiskt samma dag! Inte själva då, Jari och Jenny kom över med tjejerna och hjälpte till. Så nu har vi ett insynsskydd mot gatan på ena sidan. Andra sidan kommer att ha garaget som insynsskydd, och vilket årtionde det sätts upp väntar vi med spänning på att få veta.

Det var inget lokalt regn över en kvadratmeter av altanen, det var jag som var lite valhänt med tändvätskan. Sköljde och sköljde så nu ska det väl inte börja brinna där hoppas jag och ingen ska kunna bli sjuk ens om man (hon) slickar lite på altanen. Studsmattan, gungorna och cyklarna var gårdagens melodi för ungarna, men Molly tog sig tid att leka lite med den minst mobila tjejen Joanna.

Och kvällen avslutades med grillad mat. Joanna hade haft alldeles för mycket att kolla på och syssla med under dagen för att hinna ta en tupplur, så vid middagen gjorde hon ”en Marcus” och somnade sittande i stolen direkt efter sista tuggan.

Stort tack för hjälpen och trevligt sällskap!!

-Farmor fyller år snart, säger Claes.
-När fyller morfar år? undrar Marcus.
– I september.
-När fyller farfar år? undrar Marcus.
– Men han är ju död, säger jag.
-Ja, då hissar man ner en kruka till honom, berättar Mattias.
-Vad?
-Ja, när farfar fyller år hissar man ner en kruka till honom.

Och sen ägnade Claes resten av middagen åt att förklara hur det egentligen var med den där krukan som vi hissade ner på vad som skulle ha varit farfars 70:e födelsedag.

Marcus får lära sig ett teckenspråkstecken i veckan på dagis. Igår lärde han oss tecknen för ”duktig”, ”arg”, ”trött”, ”bra” och ”mätt”. Det roligaste tecknet var ”arg”, så här glad var han då:

Marcus är hungrig på olika saker, t ex är han ”hungrig på frukost” på morgonen. Men oftast är han ”hungrig på fika”. I helgen stillades den hungern (tillfälligt) hos mormor:

Valborgsmässoafton och velpojkarna Mattias och Marcus vet inte om de vill gå iväg till Lillgården för att kolla in majbrasan. Mattias tror att vi eldar majbrasa för att fira kungens födelsedag.
-Kommer kungen att fylla år på valborg nästa år också? undrar han.
-Ehh..? Ja…?
-Då kan vi gå nästa år då?
Jag fattade och fattar inte vad han var ute efter, men 18.50 har han ändå bestämt sig för att han vill gå och titta på brasan redan i år, så vi halvspringer iväg för att kolla in när den tänds. Nu hann vi såklart inte dit till 19.00, men när vi kom vid kvart över sju brann det inte särskilt mycket i brasan, mest bara rök. Och det enda grabbarna ville ha var sockervadd. Det var tydligen det ALLA ungarna ville ha, för kön ringlade ett och ett halvt varv runt försäljningsstället, en kö på nånstans mellan 100 och 150 personer. Som tur var såg vi en granne stå långt fram i kön och hon erbjöd sig köpa en strut till oss.

Sockervadden, som de inte åt något av när de fick en stor strut på Tivoli i Köpenhamn förra sommaren, slank ner så fort så jag inte ens hann fota det. Joanna var nöjd och glad ända tills vi skulle gå hem, då grinade gallskrek hon hela vägen hem. Och då kändes det långt, varenda meter av de ca 700 metrarna.